Orkade aldrig blogga igår, kände mig så ledsen/arg/besviken över hela dagen.

Började ju med att jag åkte till skolan för att ha möte med min mentor, biträdande rektorn och skolsystern om mina studier, om jag skulle plugga vidare på distans nu eftersom jag ska börja behandling igen för min anorexi.

Det första de sa när vi satte oss ner var:
 

"Oj vad smal du har blivigt, du är smalare nu än när vi såg dig sist"(vilket var strax innan jul).

Speciellt skolsystern uttryckte tydligt sin oro för mig och de frågade mig hur länge jag hade varit utan behandling, hur jag mådde nu, hur jag åt osv och jag svarade ju såklart så gott jag kunde och sa att jag knappt äter någonting alls, är ganska trött och att jag har varit utan behandling i ungefär 2 veckor nu.

Sedan pratade vi om skolan. De alla var överrens om att jag inte skulle fortsätta skolan just nu då jag enligt dem var i ett "för dåligt fysiskt skick" för att orka med det. Det förvånade mig. Ingen har någonsin påpekat hur illa jag ser ut, att jag är smal eller så, INGEN DJÄVUL. Förvånar mig att de sa så.

Bit.rektorn sa även att;

"Vore du min dotter skulle jag kasta mig på telefonen och ringa behandlingshemmet på en gång för du behöver en plats där NU. Du kan inte vänta ens en månad till i ditt nuvarande skick- du kan dö!"

Frågade om jag inte kunde få plugga hemma lite iallafall, eller passa på att komma till skolan nu när min klass ändå ska ut på praktik och läsa ikapp lite, men noooway att jag fick det. De tyckte jag skulle vara hemma och vila nu i vår, börja behandlingen igen och sedan börja om sista året i Augusti med nya krafter. Känns lite sådär..... Egentligen är jag lättad, för jag skulle nog ändå max orkat gå i skolan ett par veckor nu innan jag skulle fallit ihop som en hög på golvet MEN ÄNDÅ , att gå om ett år får mig att känna mig rätt så trög och världelös. Det enda lilla possetiva är att jag känner en hel del folk ifrån den nya klassen jag ska få börja i, det känns great.

Sen till mando då. Var där en kortis för att hälsa på ett par goa vänner till moi. Så looovely att få se dem igen(även fast jag råkade missa en utav dem som hade permis då, menmen). Kramades och pratade riktigt länge med dem innan en behandlare kom och slängde ut mig därifrån, hoho. Någon hade vaknat på fel sida den dagen märkte jag. Hon var smått sur över att jag bara "ploppade upp" där och stannade för länge än vad en besökare egentligen brukade få stanna.. Tuff rules där. Snart lär jag ändå komma in dit igen, då som patient. Kanske för snart....

Nu äre snart dinner-time vilket för mig = minimalt med dinner(om ens något alls), men det vet varken mamma eller mina syskon om.

  +  

LOVE LOVE LOVE !