Många personer med ätstörningar upplever sig själv som stora och feta. Groteska. Hatar sina kroppar.
Det var ju det som gjorde så att de från första början började dra ner på maten och banta. Jag ska inte ljuga och säga att "jag har inte varit sån" för det har jag. Jag har varit hon som hatade sin kropp mer än allting annat.
Jag ville ständigt bli smalare, hur smal jag än var. På heldygnsvården på mando vill jag fortfarande gå ner i vikt, och då var jag ändå "så pass smal" så det var fara för mitt liv och så att jag var tvungen att sitta i rullstol. Patetiskt.

Numera vill jag inte längre gå ner i vikt. Tycker att det räcker som det är. Jag vill snarare isåfall upp i vikt. Känner mig så himla liten och fel, inte alls som den 20åring jag är. Ser snarare ut som en 15 åring. Det jag mest reagerat på den senaste tiden är ansiktet. Jag har alltid enligt mig själv haft ett ganska runt ansikte. Jag har ofta hatat det. Hatat mina stora runda kinder. Men nu har de börjat försvinna och det känns inte bra det heller. Har lite olika bildexempel.

    Kolla på dessa. Så himla fina. På den enskilda bilden ser jag nästan snygg ut om jag får säga det själv. Och se på håret på den vänsta bilden. Underbart!

Ja om vi nu jämför med andra bilder. Notera ansiktet. Fyfan.