Nu är jag så fullständigt jävla trött på allting. På alla tankar kring mat, vikt, utseende och träning. Så jävla trött på alla tvångstankar som plågar en. Kan jag få vara ifred en enda dag? Bara få slippa allting för en dag? Är det för mycket begärt. Fan vad jag känner mig sur och bitter. Vill inte vara en sånhär. Vill inte skada mina nära och kära som jag gör. De är inte värda en sådan syster/dotter som jag. Hatar mig själv för att jag är som jag är. Att de ens en gång pratar med mig är förvånande. Att de ens tittar åt mitt håll. Att mamma ens kramar mig. Jag är inte värd det.

Så sjukt jäkla trött på sjukdomens bieffekter. Nu är det jag som greppar tag i hornen på tjuren och ringer upp scä fort som fan. Och tro mig, detta är sista chansen. Kan inte de hjälpa mig så vet jag inte. Det måste finnas en lösning på all skit. Jag föddes ju inte med alla dessa problem. Håller mina tummar och ber för att allt förr eller senare ska lösa sig. Annars kommer jag inte ha en familj att komma hem till längre. Annars kommer jag vara hatad och förlorad.