På torsdag eftermiddag ska jag till capio för att ha mitt sista behandlingsmöte. Jag ska sedan få klara mig själv. Bli utkastad till verkligheten. Är det meningen att jag ska känna mig helt frisk nu? Att allting ska vara bra? Visst, jag ser inte mig själv som särskilt sjuk längre. Jag defininerar inte mig själv längre som "en person med ätstörningar". Ingen människa på stan kan någonsin ana vad jag varit med om. Hur lång min resa har varit. Ingen kan se på min kropp hur sjuk jag en gång har varit. 

Men jag har fortfarande vissa dagar som är jobbiga. Dagar då maten styr och ställer. Då mina tankar är mörka och deppiga och då jag gråter mig till sömns. Jag har kommit till det här läget då jag inte vet vad jag ska göra längre. Jag vet inte om jag kan bli friskare än vad jag är just nu. Vet inte om jag kommer kunna vara lycklig och glad till 100%. 

Jag skulle på ett sätt vilja fortsätta ha hjälp. Någon psykolog eller dylik som man kan få gå och prata med ibland. Jag behöver inte vara inskriven på någon behandling men bara få ha en samtalskontakt att få prata med ibland för det känner jag att jag behöver. Jag behöver verkligen någon att få prata ur mig med. Det ska vara en BRA psykolog (inte den jag har nu!), gärna en som är specialiserad på ätstörningsproblematik och som kan förstå de problemen jag kampas med i vardagen. 

SAMTIDIGT som jag måste rycka mig i nackskinner och slå mig lös ifrån vården någon jävla gång. Är trött på att vara under vårdens händer. Skäms även så otroligt mycket över att jag periodvis mår så pass dåligt så att jag behöver dem. Kan jag aldrig klara mig själv? 

Annars går det bra i mitt liv. Jobbar 3dagar-vecka. Älskar mitt jobb. Älskar att få ta hand om djuren. Dock har jag bara ett vikariat så jag kommer sluta där någon gång i höst. På helgerna hänger jag med Jonas som alltid. Det är standard att umgås så pass mycket med honom just nu och jag saknar honom när vi är ifrån varandra. Är mer kär än någonsin.  Så på det privata är livet mycket bra. 

Ciao