Du tittar dig själv i spegeln och blir rädd för det du möter. Personen som stirrar tillbaks på dig bokstavligt talat skrämmer ihjäl dig. Du känner avsmak och äckel. Du vill bara krossa spegeln och slå sönder den.
Känner du igen dig?

Imorse var första gången på länge som jag verkligen såg på mig själv i spegeln. Och jag har nog själv inte fattat eller insett hur förjävla äcklig jag ser ut. Som en jävla benget. Ett spöke, skellett. Som en vithaj. Jag blev riktigt rädd. Tårarna sprutade och jag ville helst av allt bara lägga mig ner och dö eller försvinna bort. Det var längesedan jag såg mig själv så här mager som jag är nu. Jag vill inte se ut så här längre.

Så trött på att folk stirrar och ger en blickar då man är ute på stan. Som att jag är någon apa på cirkus. Men det har gått så himla snabbt allting. Bara för 1½ månad sedan började jag se fin ut igen. Började få tillbaka lite kinder i ansiktet, lite mer kött på kroppen. Jag trodde aldrig jag skulle få tillbaka det där riktigt utmärglade utseendet igen. Trodde nästan det var omöjligt att komma ner dit igen men tydligen krävdes det inte mycket så var jag där nere igen. Men nu finns det ingen back-up längre, ingen som hjälper mig att komma igång så nu får jag kickstarta allting själv på egen hand istället. Få upp mitt fysiska status igen , komma tillbaks i mina bra vanor.
Dessutom att jag började äta tabletter för några veckor sedan har bara gjort saken ännu värre då de fått mig att må extremt illa och helt tappa aptiten så maten har inte smakat alls.

Nu väntar jag ju visserligen på svar ifrån SCÄ och ett läkarbesök dit och jag är fan livrädd att de ska höra av sig snart för jag vill inte att de ska få se mig i detta skede som det är just nu. De skulle fan suga in mig på direkten om de såg mig just nu. Så bäst för min skull att jag lyckats "jobba upp mig lite" innan dess. Jag ser rent ut sagt döende ut insåg jag nu ikväll.

Så som sagt. Imorgon ska jag göra upp ett matschema för mig själv. Starta med lite och öka på succesivt. Regelbundna men små måltider. Ska påbörja min egna behandling på hemmaplan nu och visa alla ätstörningsställen att man KAN ta sig upp på egen hand. Jag är inte rädd för viktuppgången nu heller - jag vill upp i vikt. Och det kanske är tur ATT jag varit så mycket på mando för som de sa till mig har jag ju "alla redskap" jag behöver, nu ska jag bara använda mig utav dem. Wish me good luck.

Förlåt om jag sagt nej/skjutit upp att träffas med folk. Sanningen har varit att jag varit rädd. Rädd för att mitt magra utseende skulle skrämma iväg varenda kotte jag träffade nu. Älskar er alla och vill umgås med er, men vill inte att ni ska äcklas av mig bara.

  Var såhär söt bara ganska nydligen och nu... -->   FUCK

Lejon;
Mitt absoluta favoritdjur. Så vackra, stolta, mäktiga på något sätt. Lejon för mig står för så många saker. Mod, styrka och andra fina positiva egenskaper. Jag är lycklig som redan har fått chansen att jobba med dem en gång tidigare i livet. Fler gånger ska det bli. Tänker även i framtiden tatuera in just ett lejon någonstans på kroppen.
  

Elefant;
Nu menar jag absolut inte att jag ser ut som en elefant eller någonting sånt. Tycker elefanter är rysligt söta med sina små snablar. Kom igen, vem älskar inte Dumbo liksom?
 

Delfin;
Jag minns att jag ville bli delfinskötare när jag var liten. Få jobba på kolmården på deras delfinarium, vilken dröm!
Delfiner ser alltid så snälla och glada ut. Fyllda med lek, lust och glädje. Dessutom är de sjukt smarta. Ett livsmål innan jag dör är att simma med delfiner.
 

Lemur;
Min favoritprimat. Även de ser så snälla och vänliga ut. Jobbade med lemurer på Furuvik i 2an. Det var kul. Om jag var tvungen att välja bara en primat att jobba med skulle det som sagt bli lemurer.
 

Pingvin;
Dessa tossiga små sötnosar. Man behöver bara se på dem några sekunder för att bli glad. Bara titta på hur de går och rör sig. Skulle vilja åka och forska om /studera pingviner i framtiden.
 

Gepard;
Dessa underbart vackra kattdjur jobbade jag med i Namibia. Helt galet kär i dem. Hade jag varit ett djur hade jag nog varit en gepard tror jag.
 

Isbjörn;
Söta, ulliga, gulliga. Dock superfarliga och inte att leka med. Synd att det är så nedrans kallt där de bor och att jag fryser lätt, annars hade jag gärna velat jobba med isbjörnar.
 

Sushi;
Smakade det för första gången 2009 och det var kärlek vid första ögonkastet. Den perfekta maten som alltid funkar i alla lägen och man blir inte sådär jobbigt äckligt mätt heller. Förvånar mig att inte fler människor tycker om sushi. Många hakar upp sig på "jaa men det är ju rå fisk". Hell no. Man måste ju inte ta det om man inte vill utan kan köra ex avokado istället.
Själv brukar jag köra på vegetarisk sushi. Min absoluta favoritbit är tofu. Kunde jag äta det 7 dagar i veckan skulle jag göra det utan tvekan. Dessutom med soya och wasabi till blir det underbart.
 

Vaniljglass;
En klassiker! Glass finns numera i så många smaker men enligt  mig finns det i längden ingenting som slår vaniljglass. Speciellt på sommaren. Man behöver inte lägga till någonting, inte ens chokladsås, det smakar super ändå. Kan lätt käka upp ett 2 liters GB-gräddglass paket för mig själv över en kväll. Inga problem. Även supergott att smälta glassen lite så det blir milkshake.
 

Scones;
Favoritbrödet alla gånger. Allra helst ska de vara nybakade, lite sådär lagom varma och ätas med marmelad och creme cheese. Waynees coffe har utsökta scones , köper alltid dem när jag går dit. Skulle kunna trycka i mig hur många som helst ärligt talat. Prövade baka hemma själv en gång men det blev inte riktigt lika bra som de man köper på cafe.
 

Jordnötssmör;
Låter ju väldigt sunt. Men guuud så gott det är. Älskar det. Kan sitta och äta det ur burken direkt.
 

Naturgodis;
Favoritsnacks. Tyvärr sjukt dyrt. Tycker det känns mer "fräsht" än vanligt godis och helt ärligt smakar det bättre också. Favoriten är helt klart de yoghurtdoppade frukterna.
 

Dadlar;
Det kanske inte ser så himla gott ut men där tror ni fel. Detta är frukten från himmelriket. Ganska söta, smakar nästan som godis. Kan föräta mig på dessa små söta saker.
 

Crepes;
Längesedan jag åt det nu men det som är så bra med crepes är att man kan fylla dem med i princip vad man vill. Passar både vegetarianer som köttätare. Måste äta det snart. Ljuvligt.
 

Tänkte börja med listor. Ska varje dag ha ett ämne med sju olika saker jag tycker om.

Dag 1 : 7 ätbara saker jag tycker om
Dag 2 : 7 djur jag tycker om
Dag 3 : 7 program jag tyckt/tycker om
Dag 4 : 7 drickbara saker jag tycker om
Dag 5 : 7 låtar jag tycker om
Dag 6 : 7 länder jag tycker om
Dag 7 : 7 stunder jag minns

Ojoj vad deppigt mitt videoinlägg blev insåg jag nu. Kanske ska ta bort? Hmm..
Är ju inte meningen att detta ska vara en deppblogg, utan det ska vara en peppblogg egentligen. Men sedan kan det ju inte alltid vara bra. Ingen mår toppen jämt. Alla har vi våra toppar och dalar och vi måste få ha det.

Det har varit fint väder idag iallafall. Alltid något. Har spenderat 90% av dagen med att ligga ute och läsa. Tråkigt kanske men det händer inte så mycket mer om dagarna just nu. Får försöka vara glad för det lilla.


Hörs.

Tjena mitt bena. Det har varit en solig och ändå hyffsat okej lördag faktiskt. Även fast allt inte är toppen just nu får man försöka hitta små saker som gör en lite glad för stunden. Jag satt ute och solade idag , den lilla stunden mådde jag helt okej.
Annars är energin helt borta. Död helt enkelt. Som en gammal 80åring. Men det ska jag ändra på så snart jag bara kan.

Slänger upp ett videoinlägg jag gjorde för ca 1½ vecka sedan, mitt i natten.

Nu är det klart. Jag är helt utskriven från mando, och oj så mycket olika tankar och känslor som snurrar inom mig.

Åkte till mando igår eftermiddag för att ha möte med min behandlare, läkaren och en psykolog. Efter en lång disskution med många tårar(från min sida främst)bestämdes det att nu var det verkligen slut. Jag försökte desperat försöka få dem att låta mig stanna kvar i någon slags öppenvård iallafall ett par veckor till(eftersom jag vet att jag hade behövt stödet)men nej, de var benhårda på den biten. Inget mer mando.

Tydligen har jag "fått all min tid jag kan få där" och då de inte sett några enligt dem stora förbättringar kunde jag helt enkelt inte vara kvar. Det är helt bullshit enligt mig , för jag vet djupt därinne att jag ändå trots mina dippar har gjort framsteg med min ätstörning under min tid på mando. Mina år där har inte varit förgäves - vad alla andra än säger. Jag har fått enormt med kunskap, fått sjukdomsinsikt(som jag inte haft förr)och lärt mig mycket om mig själv. Det är ändå någonting.

    En vilsen då 17-åring som var ännu mer vilsen än vad hon är idag. Jag har vuxit enorm i mig själv.

De var även överrens om att deras koncept inte passade mig och att jag behövde jobba mer med samtal, tankar och känslor. Därför kom de med förslaget att skicka vidare mig till SCÄ (då det absolut inte fanns någon plats kvar på mando för mig i nuläget).

Jag står här nu. Orolig. Livrädd rent ut sagt. Velar fram och tillbaka och vet varken ut eller in. Vill jag prova något nytt? Är det värt det? Orkar jag ge mig in i ännu en behandling?


Var och pratade med min behandlare också en sista gång innan jag lämnade mandos murar bakom mig. Hon var förstås ledsen hon med och med tårar i ögonen sa hon att hon verkligen önskade att hon kunde hjälpa mig mer men att det inte fanns någonting hon kunde göra just nu. Sa flera gånger vilken fin tjej jag var, att hon är glad och tacksam att hon hade fått lärt känna mig och att hon brydde sig så himla mycket om mig och alltid ville mitt bästa.Och åter igen fick jag höra att jag skulle "komma ihåg kämpar-tigern inom mig". Söta underbara människa. En sådan behandlare kan man inte låta bli att inte älska. Det gjorde fysiskt ONT i hjärtat på mig att behöva släppa henne. Samtidigt som jag ju vet att man inte ska haka upp sig så på folk. Det är hennes jobb, hon är en anställd - inte min kompis. 

Ush vad dagarna går långsamt nu. Vill gärna inte låta negativ men mina dagar just nu går ut på absolut ingenting.
Har börjat gå på samtal hos en psykolog men helt ärligt kan jag inte känna någon "positiv effekt" utav det än så länge, men jag vet inte , man kanske måste låta sådana där saker ta lång tid. Frågan är bara hur länge man ska stå ut och vänta på resultat? Jag går ju dit för min skull, för att jag förhoppningsvis ska få må lite bättre. Klart som fan man vill se något resultat förr eller senare då.

Mando har typ släppt mig helt nu så de orkar jag inte ens tänka på i nuläget. Blir bara arg och sur då. För jag tycker faktiskt inte de har skött saker och ting så bra. Men jag ska behålla all min ilska inom mig och inte skriva ut vad jag känner/tycker om dem just nu.

Men då jag inte mår bra så orkar jag ju tyvärr inte återuppta pluggandet just nu. Jag vill plugga, mer än gärna, men har varken orken eller koncentrationen för det. Det kan funka om jag sätter mig ner 30minuter kanske men efter det är det som slajm i min hjärna och tankarna flyger iväg åt andra håll. Men jag tänker ändå försöka skriva några tentor så får det gå som det går. Allt pluggande sker även på hemmaplan eftersom jag inte orkar åka in till skolan och sätta mig på föreläsningarna. Min energi räcker inte till för det just nu. Fortfarande för svag för sånt.

Som toppen på moset förlorade jag mitt extrajobb nu i veckan. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det var lite min moror, min motivation, så just nu vet jag ärligt talat inte riktigt varför jag ens kämpar eller försöker. Svårt att se meningen med allting nu. Samtidigt så vill jag inte lägga mig upp och ge upp om livet. För det kan ju inte vara såhär hela tiden. Det hoppas jag inte iallafall. Fyfan.

Mina dagar nu går ut på att ligga hemma i soffan och se på tv eller vara inne på datorn, plugga lite (det lilla jag orkar) samt söka efter nya jobb. Roligt liv. Not. Men slutklagat nu. Nu ska jag sätta på en film som jag kan somna till.