Nu är det klart. Jag är helt utskriven från mando, och oj så mycket olika tankar och känslor som snurrar inom mig.

Åkte till mando igår eftermiddag för att ha möte med min behandlare, läkaren och en psykolog. Efter en lång disskution med många tårar(från min sida främst)bestämdes det att nu var det verkligen slut. Jag försökte desperat försöka få dem att låta mig stanna kvar i någon slags öppenvård iallafall ett par veckor till(eftersom jag vet att jag hade behövt stödet)men nej, de var benhårda på den biten. Inget mer mando.

Tydligen har jag "fått all min tid jag kan få där" och då de inte sett några enligt dem stora förbättringar kunde jag helt enkelt inte vara kvar. Det är helt bullshit enligt mig , för jag vet djupt därinne att jag ändå trots mina dippar har gjort framsteg med min ätstörning under min tid på mando. Mina år där har inte varit förgäves - vad alla andra än säger. Jag har fått enormt med kunskap, fått sjukdomsinsikt(som jag inte haft förr)och lärt mig mycket om mig själv. Det är ändå någonting.

    En vilsen då 17-åring som var ännu mer vilsen än vad hon är idag. Jag har vuxit enorm i mig själv.

De var även överrens om att deras koncept inte passade mig och att jag behövde jobba mer med samtal, tankar och känslor. Därför kom de med förslaget att skicka vidare mig till SCÄ (då det absolut inte fanns någon plats kvar på mando för mig i nuläget).

Jag står här nu. Orolig. Livrädd rent ut sagt. Velar fram och tillbaka och vet varken ut eller in. Vill jag prova något nytt? Är det värt det? Orkar jag ge mig in i ännu en behandling?


Var och pratade med min behandlare också en sista gång innan jag lämnade mandos murar bakom mig. Hon var förstås ledsen hon med och med tårar i ögonen sa hon att hon verkligen önskade att hon kunde hjälpa mig mer men att det inte fanns någonting hon kunde göra just nu. Sa flera gånger vilken fin tjej jag var, att hon är glad och tacksam att hon hade fått lärt känna mig och att hon brydde sig så himla mycket om mig och alltid ville mitt bästa.Och åter igen fick jag höra att jag skulle "komma ihåg kämpar-tigern inom mig". Söta underbara människa. En sådan behandlare kan man inte låta bli att inte älska. Det gjorde fysiskt ONT i hjärtat på mig att behöva släppa henne. Samtidigt som jag ju vet att man inte ska haka upp sig så på folk. Det är hennes jobb, hon är en anställd - inte min kompis. 

 

Linnea

28 april 2012 16:58

Uuuusch vad hemskt :( Och konstigt, känner igen mig sjukt mycket med att vara "kompis" Med sin behandlare.. Jag smsar min bahandlare och vi träffas och lunchar och hon frågar hur det är på fritiden och helgerna osv. Det är konstigt att de får betalt för det men man tror lixom att det är ens kompis på något sätt...

http://linneaelisabet.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...