Tjena mitt bena. Det har varit en solig och ändå hyffsat okej lördag faktiskt. Även fast allt inte är toppen just nu får man försöka hitta små saker som gör en lite glad för stunden. Jag satt ute och solade idag , den lilla stunden mådde jag helt okej.
Annars är energin helt borta. Död helt enkelt. Som en gammal 80åring. Men det ska jag ändra på så snart jag bara kan.

Slänger upp ett videoinlägg jag gjorde för ca 1½ vecka sedan, mitt i natten.

Nu är det klart. Jag är helt utskriven från mando, och oj så mycket olika tankar och känslor som snurrar inom mig.

Åkte till mando igår eftermiddag för att ha möte med min behandlare, läkaren och en psykolog. Efter en lång disskution med många tårar(från min sida främst)bestämdes det att nu var det verkligen slut. Jag försökte desperat försöka få dem att låta mig stanna kvar i någon slags öppenvård iallafall ett par veckor till(eftersom jag vet att jag hade behövt stödet)men nej, de var benhårda på den biten. Inget mer mando.

Tydligen har jag "fått all min tid jag kan få där" och då de inte sett några enligt dem stora förbättringar kunde jag helt enkelt inte vara kvar. Det är helt bullshit enligt mig , för jag vet djupt därinne att jag ändå trots mina dippar har gjort framsteg med min ätstörning under min tid på mando. Mina år där har inte varit förgäves - vad alla andra än säger. Jag har fått enormt med kunskap, fått sjukdomsinsikt(som jag inte haft förr)och lärt mig mycket om mig själv. Det är ändå någonting.

    En vilsen då 17-åring som var ännu mer vilsen än vad hon är idag. Jag har vuxit enorm i mig själv.

De var även överrens om att deras koncept inte passade mig och att jag behövde jobba mer med samtal, tankar och känslor. Därför kom de med förslaget att skicka vidare mig till SCÄ (då det absolut inte fanns någon plats kvar på mando för mig i nuläget).

Jag står här nu. Orolig. Livrädd rent ut sagt. Velar fram och tillbaka och vet varken ut eller in. Vill jag prova något nytt? Är det värt det? Orkar jag ge mig in i ännu en behandling?


Var och pratade med min behandlare också en sista gång innan jag lämnade mandos murar bakom mig. Hon var förstås ledsen hon med och med tårar i ögonen sa hon att hon verkligen önskade att hon kunde hjälpa mig mer men att det inte fanns någonting hon kunde göra just nu. Sa flera gånger vilken fin tjej jag var, att hon är glad och tacksam att hon hade fått lärt känna mig och att hon brydde sig så himla mycket om mig och alltid ville mitt bästa.Och åter igen fick jag höra att jag skulle "komma ihåg kämpar-tigern inom mig". Söta underbara människa. En sådan behandlare kan man inte låta bli att inte älska. Det gjorde fysiskt ONT i hjärtat på mig att behöva släppa henne. Samtidigt som jag ju vet att man inte ska haka upp sig så på folk. Det är hennes jobb, hon är en anställd - inte min kompis. 

Ush vad dagarna går långsamt nu. Vill gärna inte låta negativ men mina dagar just nu går ut på absolut ingenting.
Har börjat gå på samtal hos en psykolog men helt ärligt kan jag inte känna någon "positiv effekt" utav det än så länge, men jag vet inte , man kanske måste låta sådana där saker ta lång tid. Frågan är bara hur länge man ska stå ut och vänta på resultat? Jag går ju dit för min skull, för att jag förhoppningsvis ska få må lite bättre. Klart som fan man vill se något resultat förr eller senare då.

Mando har typ släppt mig helt nu så de orkar jag inte ens tänka på i nuläget. Blir bara arg och sur då. För jag tycker faktiskt inte de har skött saker och ting så bra. Men jag ska behålla all min ilska inom mig och inte skriva ut vad jag känner/tycker om dem just nu.

Men då jag inte mår bra så orkar jag ju tyvärr inte återuppta pluggandet just nu. Jag vill plugga, mer än gärna, men har varken orken eller koncentrationen för det. Det kan funka om jag sätter mig ner 30minuter kanske men efter det är det som slajm i min hjärna och tankarna flyger iväg åt andra håll. Men jag tänker ändå försöka skriva några tentor så får det gå som det går. Allt pluggande sker även på hemmaplan eftersom jag inte orkar åka in till skolan och sätta mig på föreläsningarna. Min energi räcker inte till för det just nu. Fortfarande för svag för sånt.

Som toppen på moset förlorade jag mitt extrajobb nu i veckan. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det var lite min moror, min motivation, så just nu vet jag ärligt talat inte riktigt varför jag ens kämpar eller försöker. Svårt att se meningen med allting nu. Samtidigt så vill jag inte lägga mig upp och ge upp om livet. För det kan ju inte vara såhär hela tiden. Det hoppas jag inte iallafall. Fyfan.

Mina dagar nu går ut på att ligga hemma i soffan och se på tv eller vara inne på datorn, plugga lite (det lilla jag orkar) samt söka efter nya jobb. Roligt liv. Not. Men slutklagat nu. Nu ska jag sätta på en film som jag kan somna till.

 

Skrev nyss ett inlägg men datorn blev överhettad och stängdes ner. Snark.

Förlåt för att jag inte skrivit på länge men de senaste 2-3 veckorna har varit ganska omtumlande och jobbiga.
Först hände en riktigt otäck sak - en upplevelse jag aldrig vill råka ut för igen. I samband med detta(ca 3 dagar senare),då jag var allt annat än mentalt stark och stabil fick jag höra orden "nu ska du skrivas ut från hdv" från läkaren på mando. Jag vart inte glad alls. Det var så himla fel tillfälle av honom att säga det just då. Men visst, jag kan inte klandra honom allt för mycket heller då han inte visste om min situation och mitt mående och jag vågade inte direkt berätta för honom vad som hade hänt heller.
Men ändå. Ville bara skrika, gråta, stampa och slå. Blev så knäckt där. Hela jag rasade totalt. Det jobbigaste av allt var att min behandlare hade varit borta under flera veckor då så jag hade inte ens fått chansen att prata med henne om allting och fått förklara hur jag mådde och kände med saker och ting så det kändes lite som att alla bara körde över mig totalt.

Blev så sjukt ledsen och deppad. Ingenting funkade som det skulle. Jag började fiffla med maten och sket i princip i att äta under drygt 1 veckas tid vilket jag fattar nu inte var ett dugg bra någonstans. Tappade vikt och nu är jag tillbaka i ekorrhjulet. Men jag kommer inte få mer stöttning från mando nu. Det är slut där. Så jag får försöka söka hjälp/stöd utifrån nu om jag känner att det skulle behövas. Jag är ledsen men samtidigt finns det ändå en gnista inom mig som skriker " kämpa på nu förfan" . För innest inne KAN jag. Jag vet det. Men som rubriken säger, jag måste bara känna det själv också. Och även om jag inte känner det just NU hoppas jag kommer kunna känna det snart iallafall.

Svammel from moi.

Hey. Haft uppehåll i någon vecka nu.
Det har hänt ganska mycket den här veckan som jag varit borta. Ganska mycket jobbiga saker och jag har varit väldigt ledsen. Ingenting har egentligen funkat särskilt bra. Var med om en hemsk händelse förra helgen och några dagar senare bestämde sig läkaren på mando för att skriva ut mig.

Fine, det hade känts mer okej om han hade väntat någon vecka med att gjort det(med tanke på förra helgens händelser)eller iallafall förvarnat mig men nu var det verkligen helt "plötsligt". Hade inte någon aning alls om att han tänkte göra det, och jag är en sådan människa som behöver ett par dagar på mig och förbereda mig inför sådana stora saker(för att jag blir utskriven från mando är för mig en väldigt stor sak).

Dagarna efter hans beslut har varit jobbiga. Jag har mest hållt mig hemma, gråtit och känt mig helt förstörd, borglömt och missuppfattad. Känns inte som att de förstår mig. Och varför bestämmer de sig för att släppa mig just nu när jag mår som sämst och behöver stöttning? Sämst tajming. Jag fattar att de kanske behövde min sovplats för någon annan patient men de kunde väl ha haft kvar mig i behandling en tid till iallafall, när JAG ber om det.
Nä känner mig så ledsen och besviken så jag har egentligen bara lust att svälta ner mig igen i protest(fast jag vet att det samtidigt bara skulle göra saken värre).

Påsk har som sagt inte blivit så jävla bra. Känt mig ledsen, inte orkat vara social och inte klarat av att ätit så mycket. Dumma dumma dumma Sofie. Stupid stupid stupid. Har iallafall ätit lite godis. Men inte så bra med "vanlig" mat.

Hela mitt huvud är så snurrigt efter denna vecka så jag hoppas verkligen nästa vecka blir bättre och hoppas jag får chans att snacka med min behandlare en sista gång då innan jag skrivs ut helt.

Glad påsk på er alla iallafall!