Skrev nyss ett inlägg men datorn blev överhettad och stängdes ner. Snark.

Förlåt för att jag inte skrivit på länge men de senaste 2-3 veckorna har varit ganska omtumlande och jobbiga.
Först hände en riktigt otäck sak - en upplevelse jag aldrig vill råka ut för igen. I samband med detta(ca 3 dagar senare),då jag var allt annat än mentalt stark och stabil fick jag höra orden "nu ska du skrivas ut från hdv" från läkaren på mando. Jag vart inte glad alls. Det var så himla fel tillfälle av honom att säga det just då. Men visst, jag kan inte klandra honom allt för mycket heller då han inte visste om min situation och mitt mående och jag vågade inte direkt berätta för honom vad som hade hänt heller.
Men ändå. Ville bara skrika, gråta, stampa och slå. Blev så knäckt där. Hela jag rasade totalt. Det jobbigaste av allt var att min behandlare hade varit borta under flera veckor då så jag hade inte ens fått chansen att prata med henne om allting och fått förklara hur jag mådde och kände med saker och ting så det kändes lite som att alla bara körde över mig totalt.

Blev så sjukt ledsen och deppad. Ingenting funkade som det skulle. Jag började fiffla med maten och sket i princip i att äta under drygt 1 veckas tid vilket jag fattar nu inte var ett dugg bra någonstans. Tappade vikt och nu är jag tillbaka i ekorrhjulet. Men jag kommer inte få mer stöttning från mando nu. Det är slut där. Så jag får försöka söka hjälp/stöd utifrån nu om jag känner att det skulle behövas. Jag är ledsen men samtidigt finns det ändå en gnista inom mig som skriker " kämpa på nu förfan" . För innest inne KAN jag. Jag vet det. Men som rubriken säger, jag måste bara känna det själv också. Och även om jag inte känner det just NU hoppas jag kommer kunna känna det snart iallafall.

Svammel from moi.