Nu är det klart. Jag är helt utskriven från mando, och oj så mycket olika tankar och känslor som snurrar inom mig.

Åkte till mando igår eftermiddag för att ha möte med min behandlare, läkaren och en psykolog. Efter en lång disskution med många tårar(från min sida främst)bestämdes det att nu var det verkligen slut. Jag försökte desperat försöka få dem att låta mig stanna kvar i någon slags öppenvård iallafall ett par veckor till(eftersom jag vet att jag hade behövt stödet)men nej, de var benhårda på den biten. Inget mer mando.

Tydligen har jag "fått all min tid jag kan få där" och då de inte sett några enligt dem stora förbättringar kunde jag helt enkelt inte vara kvar. Det är helt bullshit enligt mig , för jag vet djupt därinne att jag ändå trots mina dippar har gjort framsteg med min ätstörning under min tid på mando. Mina år där har inte varit förgäves - vad alla andra än säger. Jag har fått enormt med kunskap, fått sjukdomsinsikt(som jag inte haft förr)och lärt mig mycket om mig själv. Det är ändå någonting.

    En vilsen då 17-åring som var ännu mer vilsen än vad hon är idag. Jag har vuxit enorm i mig själv.

De var även överrens om att deras koncept inte passade mig och att jag behövde jobba mer med samtal, tankar och känslor. Därför kom de med förslaget att skicka vidare mig till SCÄ (då det absolut inte fanns någon plats kvar på mando för mig i nuläget).

Jag står här nu. Orolig. Livrädd rent ut sagt. Velar fram och tillbaka och vet varken ut eller in. Vill jag prova något nytt? Är det värt det? Orkar jag ge mig in i ännu en behandling?


Var och pratade med min behandlare också en sista gång innan jag lämnade mandos murar bakom mig. Hon var förstås ledsen hon med och med tårar i ögonen sa hon att hon verkligen önskade att hon kunde hjälpa mig mer men att det inte fanns någonting hon kunde göra just nu. Sa flera gånger vilken fin tjej jag var, att hon är glad och tacksam att hon hade fått lärt känna mig och att hon brydde sig så himla mycket om mig och alltid ville mitt bästa.Och åter igen fick jag höra att jag skulle "komma ihåg kämpar-tigern inom mig". Söta underbara människa. En sådan behandlare kan man inte låta bli att inte älska. Det gjorde fysiskt ONT i hjärtat på mig att behöva släppa henne. Samtidigt som jag ju vet att man inte ska haka upp sig så på folk. Det är hennes jobb, hon är en anställd - inte min kompis.