Halva juli har nu runnit gått och därmed har halva sommaren snart runnit förbi, borta vid horisonten börjar jag skymta hösten. Känner hur paniken börjar växa innuti mig.. För vad fan har jag gjort utav den här sommaren? Den har till stor del spenderats på en ätstörningsenhet, inlåst och med personal runt omkring en 24/7. Vilken jävla sommar egentligen. Man kunde ju spenderat den på bättre sätt om man säger så. Känner bara just nu att jag vill ur hela den här karusellen med behandlingshem och shit. Bara få slippa allt och leva mitt liv som den snart19åringen som jag faktiskt är. Få göra det jag vill och känner för alldra mest.

Paniken växer inom mig när jag inser att skolan faktiskt också börjar om drygt en månad. Och jag är supernervös. Har trots allt inte varit där sedan december och denna gång när jag kommer tillbaka är det med en helt ny klass. Vad ska de tycka om mig? Kommer vi komma överrens?

Jag ska iallafall (har jag bestämt mig för) börja skolan och jag ska ta mig fan rocka, slå alla med häpnad, köra skiten ur alla. Ja det ska jag!

Mandooo imorgon, as usual. Men innan dess ska jag ut och fika med en gammal barndomskompis idag. Sist vi sågs satt jag i rullen och hon fick dra mig fram och tillbaka. Stackare. Men nu är det jag som GÅR, säkert och stadigt på mina egna ben, haaa  .