Det har verkligen alltid varit känsligt för mig det här med utseénde. Har alltid varit så himla viktigt för mig att se bra ut, för man lärde sig ju tidigt i livet att såg man inte bra ut kunde man riskera att bli retad utav de andra, och det ville man ju inte.

Det var nog så jag kom in i själva ätstörnings-banorna. Ville bara den som stack ut, unik, "den där smala". Sedan gick det ju över styr det kan jag själv inse nu men då jag var mitt inne i smeten kunde jag inte se det.

Det känns jobbigt nu också att veta att man HAR gått upp i vikt, och det är ganska rejält också. Min behandlare råkade nämna för mig igår att sedan jag lades in på mando har gått upp runt 10kg. Fattar ni hur stört mycket det är? 10 mjökpaket lixom, på den korta lilla tiden. Nää det känns väl inge vidare direkt om jag säger så. Är inne i den processen då jag håller på att acceptera min kropp just nu. Sedan så tror jag att även fast jag blir frisk kommer jag kanske heller inte acceptera den fullt ut, men att jag kan vara mer nöjd än vad jag är nu/har varit. Men att jag kommer älska den vet jag inte riktigt. Men å andra sidan är det stor skillnad på att älska sin kropp och att acceptera den.

Var hemma hos en kompis för någon dag sedan och fick se bilder hon hade tagit på mig från maj månad då hon var och hälsade på mig på mando. Jag måste erkänna för mig själv att de bilderna hon tog såg inge vidare ut direkt, näe de såg för hemska ut rent ut sagt. Fyfan vad ledsen jag blev när jag såg dem, att jag inte då kunde fatta hur sjuk jag såg ut :/ det är skandal!

Vi tog nya kort igår som jag kommer lägga upp här bara så att ni kan se hur sjuukt mkt finare jag är idag   . Jag kan ju faktiskt se att jag ser bättre ut nu än i maj, tack gode gud.

enyoj the pics