Tiden rinner iväg så snabbt.

Insåg igår helt plötsligt att det redan har gått ett år nu. Ett år sedan jag blev intagen på mandos heldygnsvård igen med en kropp som höll på att totalt kolappsa och ge upp. Urkassa blodvärden, njurar och lever som kunde gett upp i vilken sekund som helst och ett hjärta som nästan slutat slå. Ätstörningar är verkligen inte att leka med mina vänner. Fyfan vad jag har utsatt min kropp för, och mina närstående.

Jag minns tydligt hur allting var då för ett år sedan. Hur jag nästan hade gett upp hoppet. Ville gärna låtsas att jag var stark men innerst inne var jag allt annat än stark. Förstår inte hur jag orkade hålla ut de sista månaderna om jag ska vara ärlig.

   Jag har inte riktigt insett förns nu, när jag såg denna bild hemma hos min kusin, hur otroligt dålig jag blev. Synd det. Min käke brukar inte synas sådär tydligt. Var ute på långpromenad där uppe hos morfar medan de andra satt inne och åt smörgåstårta.

  Den här är ännu värre. Sitter ute och solar vid sjön hos morfar. Jag mådde så dåligt här. Inga ord kan riktigt beskriva. Så deppad och ledsen. Jag bara gick och väntade på att saker och ting skulle bli bättre, men själv gjorde jag inga som helst försök till att förbättra någonting.

Som tur är så går allting(nästan)att fixa. Det är ett år sedan det här och jag försöker lägga allt bakom mig. Det är mitt förflutna. Ska också förbli mitt förflutna. Jag har så sjukt mycket drömmar och planer framför mig och jag tänkter inte låta någon ätstörning stå i vägen för de drömmarna. Det höll på att döda mig då och jag tänker inte låta det få göra det igen.

      Jag ser lite mer liv i ögonen.