Jag har fått den stora äran att få åka hem från mando idag, yeeaah.
Behövdes verkligen. Börjar bli lite smått arg och irriterrad på vissa människor där inne. Det är jobbigt och tar på krafterna att vistas i sådana sjuka miljöer och bara få se sjukdom hela tiden. Och alla andra inlagda är ju trots allt även de väldigt störda och sjuka. Annars vore de ju inte där eller hur?
Jag försöker kämpa på och köra mitt race men samtidigt är jag skör och påverkas så lätt av de i min omgivning. Ser eller märker jag att de andra fuskar vill jag gärna "göra samma sak". Fast innerst inne vet jag att det ÄR fel.
Idag har jag varit irriterrad och sur på en viss patient som har fuskat vid varenda måltid. Det sjuka är att hon sluppit undan med de också, personalen har helt enkelt inte märkt ett dugg. Så jag var bara tvungen att berätta för en i personalen idag hur hon fuskade. De måste ju bli uppmärksamma , hallå.

Nu är jag hemma som sagt. Det är skönt men samtidigt tungt. Har en lång lista på regler vad jag "får och inte får göra" känns det som. Och jag ska äta exakt som mitt matschema säger. Får inte ens smaka någonting mer eller äta mer om jag fortfarande är hungrig. Hur stört är inte det på en skala?
Mamma har köpt hem både det ena och det andra till ikväll men jag får inte ens smaka. När jag för en gångs skull VILL smaka. Äppelkaka, choklad, popcorn, cider, vin. Jag vill smaka. ÅÅÅÅH. Dessa "regler" får mig bara att känna mig ännu mer sjuk. Hjälpte mamma med maten idag och när jag hade fixat riset och grönsakerna säger hon att nu får jag sätta mig ner, vila och ta det lugnt så jag inte överanstränger mig. Wtf maan? Hade då suttit på min häck i 1½ timme sedan efter mellis och läst. Jag går/rör fan mer på mig på mando än vad jag gjorde hemma.
SÅ sjuk är jag faktiskt inte. Kanske förut men inte nu längre. Tiden ändras och så gör människor. Jag har ändrats. Synd bara att ingen fattar....
Känner seriöst för att lägga mig ner och dö nu. Vill känna mig levande, normal. Inte dödligt sjuk.