Allt detta är snart över nu. Jag kan känna det ända från botten inne i benmärgen. Jag känner det så starkt. Det är inte många dagar kvar nu tills jag får lämna den här sjuka världen bakom mig. Lämna den här skiten. Lämna ett ställe som har varit en del utav mig alldeles för länge.

Jag har varit under "mandos vård" till och från sedan december 2009. Det är sjukt lång tid. Så lång tid så jag ibland blir rädd och alldeles mörkrädd. Man borde inte stanna på ett ställe så länge, det är för lång tid. Det jobbiga med det är att även fast jag är glad över att få sluta finns det samtidigt en del av mig som känner sig ledsen över att behöva lämna mando. Det känns som att det är en del utav mig som försvinner då jag slutar här. Och vem vill se sig själv försvinna?
Det är lite tomhetskänslor ändå. Fast jag vet ju att mando inte är platsen för mig, inte egentligen. Jag ska vara där ute i världen och leva. Här inne har man inte något riktigt liv. Man lever bara i sin stängda bubbla, en falsk fasad. Man är så utestängd från omvärlden. Man tror att man lever men allt är bara så fejk. Innanför mandos portar är ingen riktigt levande, man är endast vid liv. Det är skillnad på att vara vid liv och verkligen leva livet.

Jag tror inte det är bra för någon att vara instängd på behandlingshem allt för länge. Man blir tillslut för van vid det så man glömmer världen utanför. Hospitaliserad. Man blir tillslut så ovan vid det normala livet att man inte vågar sig ut och leva det längre och hur skrämmande låter inte det?

Samtidigt kommer jag sakna mando. För även om jag hatat detta ställe, svurit, skrikit, bitit och slått folk har jag ändå träffat de mest underbara och finaste människorna. Jag har även hittat folk som blivit vänner för livet. Jag har vuxit, lärt mig mycket om mig själv och vuxit på ett helt annat sätt än vad jag hade gjort om jag inte gått igenom detta. Det är även viss personal som jag fastnat extra för som jag alltid kommer minnas i mitt hjärta. Personal som hjälp och stöttat då det varit som värst. Personal som har suttit och kramat och pratat med mig och som lyssnat på mig och trott på mig då jag tappat motivationen. Även mina behandlare jag haft genom åren kommer jag alltid ha ett extra hmmf för. Kommer alltid minnas dem. De som ändå hjälpte mig att bli bättre. De som fick mig att tro på mig själv. De som fått följt med på min resa sedan start och fått sett alla förändringar jag gjort.
Måste på något sätt göra något för att visa min uppskattning. Skriva ett brev, ge bort någon fin gåva. Måste sätta min markering här innan jag sticker. Om det är något som är viktigt för mig så är det att bli ihågkommen.

Mitt mål för livet är att sätta en liten markering på varje ställe jag besöker. Skapa minnen. Sätta en liten markering i hjärtat på alla människor jag möter.

Skriver mer senare....