Suttit och rensat datan på lite bilder nu ikväll också. Tyvärr så tänker jag mycket på utseendet vilket jag hatar. Storleken har tyvärr haft en stor betydelse för mig. Jag kan rangordnat saker och ting, bedömt saker efter storleken.
Jag har egentligen varit underviktig så länge jag kan minnas. Ända sedan 10-11års åldern har jag ständigt fått höra orden "du behöver gå upp i vikt" fast jag har ofta slagit bort de kommentarerna. Jag har aldrig kunnat riktigt se det på några utav de bilderna jag kommer lägga upp. Men skriv gärna kommentarer. Vill höra era tankar och åsikter.

1. 

 Göteborg 2009. Har svårt att säga om jag är bara är smal på den bilden eller om jag är för smal. Vad jag vet var ändå att jag hade en "oke" period då.  Jag åt det mesta och lite när jag ville. Visst, jag åt inte särskilt mycket när jag väl åt men jag åt. Och även godsaker slank ner i magen titt som tätt. Vissa dagar kunde jag ex leva på bara godis och glass.

2.
Första veckan i Namibia 2009    . Min första tanke då jag ser bilden är inte "smal" men nu i efterhand vet jag att jag även där var underviktig. Men samtidigt har jag äcklats utav både mina armar och ben på just den bilden. Jag åt inte så bra med mat i Nambia utan det blev mer onyttigheter och småsnacks. Men jag fick ändå i mig ganska mycket energimässigt. Iallafall till en början. 

3.

Namibia 2009. Här sa t.o.m de andra volontärerna till mig att de tyckte jag var smal. Jag kunde själv inse och förstå att jag inte var fet men kunde samtidigt inte känna mig smal. Kände mig som något mellanting.    

4.

Sista veckan i Namibia 2009. Jag åt mindre den veckan och blev ganska trött och deppad. Vi var på en lite guidad rundtur den dagen och stannade vid ett gigantiskt insektsbo. När den här bilden hade tagits och jag senare tittade igenom kameran insåg jag själv för första gången på länge "oj där såg jag smal ut". Det var en skön känsla på ett sätt men samtidigt blev jag bara ännu mer ledsen inombords där. Och det var nog denna bild som fick mig att ens komma på tanken att söka till mando.    

5
   Mars 2010. Inte långt efter detta kort blev jag inlagd på mando. Det går inte ens att beskriva med ord hur fruktansvärt dåligt jag mådde då. Jag hade slutat äta helt och gått in i en djup depression. När jag hittade det här kortet började jag bara gråta. För så hemsk som jag såg ut där, så vill jag ALDRIG se ut igen. Jag hade mindre ork än min gamla farmor. Kort efter den här bilden blev jag även inlagd på hjärtklinik eftersom mitt hjärta höll på att sluta slå. 

6.
April 2010. Detta är bara patetiskt. Jag mår seriöst illa. Fy. Ett bmi som sedan sjönk ner till 11. Men det har jag inga bilder ifrån. Jag är nog glad för det idag.    

7.

   Maj 2010. Jag var på permis med en kompis. Meningen var att vi skulle ut och fika men jag var så fruktansvärt livrädd för att få i mig minsta lilla så jag fuskade och gömde allt för henne. Anyway. Denna bild tog hon på mig på vägen hem. Ärligt talat så tycker jag inte den visar så mycket av min "magerhet" utan kan ibland tycka bilden är väldigt konstnärlig och fin. Fast jag VET att jag var så himla mager där. Men jackan gjorde nog mycket. 

8.

Oktober 2010    .  Jag tycker mitt ansikte ser bra mycket mer hälsosamt ut men däremot kommer jag ihåg att jag fortfarande tyckte benen var ruskigt smala då jag såg bilden. Det är inte riktigt normalt att ha sådana smala lår enligt min mening. 

9.

Februari 2011. Tycker jag ser hälsosam och frisk ut. Fast jag hade ändå drygt 5 kilo till friskvikt.    

10.
 Maj 2011. Bilden togs en fin dag hemma hos Angelica. Här ser jag verkligen hur smal jag är. Menar, ¨åter igen benen. Inte okej.    

11.
    November 2011. Tycker den här bilden ser sund och frisk ut. Fast den stora tröjan kanske döljer mer än vad man ser. Och så måste vinkeln vara knasig för på denna bild hade jag inte en sund vikt. 

12.
   Julafton 2011. Känner mig alldeles uppsvullen överallt då jag ser denna bild. Mitt ansikte ser ut som en badboll och jag me. Men.. mitt bmi var på runt 15,5 så tenkiskt sett kunde jag inte vara stor här. 

13

 Februari 2012. Från min första vecka på mando. Jag kan ärligt talat se med friska ögon att den här bilden inte är riktigt sund. Jag ser att jag mycket väl behöver fortsätta lägga på mig i vikt.. För en gångs skull ser jag det.   

Tjena tjena. Sitter hemma i huset just nu. Är hemma på permission ifrån mando idag och ska tillbaks dit ikväll. Det känns faktiskt helt okej just nu. Jag mår helt okej(bortsett från att jag har en infekterad finne i ansiktet som bultar). 
Alldeles nyss kom jag och mamma hem efter en snabb shoppningrunda där jag införskaffade lite nya prylar till mig själv varpå vi avslutade det hela med en fika på Waynees. Jag njöt verkligen inombords och det var så gott så jag ville gråta. Det bästa med allt var att det kändes så himla bra efterråt också. Inga som helst tankar på något sätt.
Det normala livet börjar komma tillbaka till mig igen. Jag kan se ett slut på allt elände.  

På tal om ätstörningar.  Fyfan vad jag känner mig trött på allt som har med det att göra just nu. Det är ta mig fan dags att dra sig ifrån dem en gång för alla. 
Jag är SÅ trött på all typ av vård. Mando är bra om man behöver dem men eftersom jag ändå kommit så pass långt i min sjukdom ser jag inte längre vitsen med att vara där. Egentligen ville jag ta den här sista chansen och få hjälp en gång till för att jag ville på något sätt "komma tillbaks på banan igen" , komma in i rutiner igen. För helt ärligt , den alldra största delen av min sjukdom jobbade jag bort för över 1½ år sedan. Nu är det bara den lilla pyttesnutten kvar.
Min kropp har svarat  bra på behandlingen so far och jag har nog lagt på mig en hel del. Eller rättare sagt, jag HAR lagt på mig en hel del. En del av mig, dvs det som fortfarande är "den dumma sidan" hatar det samtidigt som jag också vet att det är bra för mig. Ju mer jag lägger på mig desto bättre kommer jag förmodligen må. Men det är svårt att försöka inte tänka på hur man ser ut, jag menar, det är ju exakt det som jag alltid har tänkt på förut.
Försöker som sagt att lägga fokus på annat. Och inte titta på de andra och börja jämföra mig allt för mycket. Fast det är samtidigt svårt när man lever instängd i ett rum fullt med ätstörda killar och tjejer. Svårt att inte se på dem och tyst rangordna i sitt huvud"är  jag smalare än hon" "är hon smalare än mig" 
Just därför känner jag inte att mando är bra för mig heller. För nu när jag faktiskt har viljan så vill jag inte bli stoppad utav de sjuka människorna. Vill inte bli nerdragen igen. Vill inte sitta vid ett bord där det bara är jag som käkar utav maten. Vill inte leva i en miljö där det ständigt är ångest och oro och man ständigt ser folk som mår piss. Jag är för bra för det! För bra för mandos heldygnsvård. Visst var det en bra kickstart för mig och jag behövde få hjälp med att börja gå upp i vikt  men nu kan jag ta över på egen hand. För jag vet ju hur jag ska nå mitt mål. Kan allting redan. Har alla verktygen som behövs. Kan inte ta in mer lärdom på mando. 

Men de har trots allt gjort ett sjuhelsike bra jobb med mig och mina tankar ändå. Jag menar, för 2 år sedan var läget helt annorlunda. För 2 år sedan hade jag aldrig klarat mig igenom en hel måltid eller kunnat gå ut och fika OCH dessutom njuta av det.  Så det har ändå hänt sjukt mycket positiva saker om man säger så. 
Just DÄRFÖR ska jag snacka med läkaren på mando imorgon om utskrivning. Han borde förhoppningsvis förstå mig. 
Och när jag skrivits ut härifrån ska jag ALDRIG besöka någon ätstörningsklinik igen. Never ever. Ska aldrig behöva göra det. Det är ett löfte jag lovat mig själv. Och det ska jag hålla.

<3