Solsken idag, äntligen! Jag har haft en sån där göra-ingenting dag och bara legat och jäst som en degklump. Haha.
Somnade även i solen så nu är jag snyggt kräftröd.
Förra veckan blev det lite för mycket aktivitet känner jag. Jobbade tre dagar och övriga dagar flägde jag runt på andra ärenden. Jag vet om att det säkert vore förnuftigt att tänka sig för lite ibland, tagga ner.Men det är så svårt när det bokstavligt talat brinner i ändan på mig. Blir så fruktansvärt rastlös av att göra ingenting, måste verkligen tvinga mig att slå mig ner i soffan och ta det lugnt. Tur att datorn finns, tack vare den blir jag lugnt och stillasittande iallafall.

Har börjat fundera en hel del på vad det är för slags folk jag faktiskt har umgåtts med de senaste åren. Hur sunda alla mina relationer med folk varit. Det tråkiga är att många utav mina "vänner" har jag fått genom ätstörningen, vi har hittat varandra över internet. Samma ensamma och vilsna själar. Sedan har jag genom deras vänner fått ännu mer nya ätstörda vänner. Tillslut blev de för många och det slutade med att runt 90% av min bekantskap bestod av sjuka människor.

Har alltid sett dessa människor som mina nära och sanna vänner men när det kommer till kritan är jag inte längre så säker. Visst är dom alla fina människor. Ett gäng härliga tjejer som under sin sjukdom är helt fantastiska men på senaste tid har jag märkt att vår relation även gjort det svårare för mig att bli frisk. Svårare för mig att släppa taget. Vänner är oftast sådana som är lika en själv, folk man har saker gemensamt med och gillar att umgås med. Nu säger jag inte att jag inte har haft roliga stunder med de här ätstörda tjejerna, för det har jag. Men ibland har det känts som att sjukdomen har varit det enda som har förenat oss, det enda vi haft gemensamt och det känns så sorgligt. Att man är vän med en person för att båda har samma jävliga sjukdom. Det är inte sunt. Saken är också den att under den tiden jag haft kontakt med dem har jag själv underhållt min egen ätstörning, blivit påminnd om den och stannat kvar i den.
När vi umgicks pratade vi mycket om sjukdomen, olika behandlingar osv. Det var ämnet som vi alltid kom tillbaka till när vi inte hade någonting annat att prata om. Det fick mig att se sjukdomen som min identitet. Jag VAR hon den där med ätstörningar, inte Sofie. Visst var det skönt att ha folk som förstog en, förstog hur ens tankar gick , förstog ens ångest , men det var ändå konstiga vänskapsrelationer.

Känner mig så förvirrad. Jag vill tro att jag hade nära och bra "äkta relationer" med dessa tjejer men på senare tid har jag börjat bli mer och mer osäker på det. Har brutit kontakten med många av dem just nu för att förhoppningsvis i framtiden då vi alla mår bättre ses igen och få mer sunda relationer.
Droppen för mig som fick bägaren att rinna över var då många utav dessa människor börjar falla ner i skiten igen, få mer problem med mat/ångest/tankar och jag orkar inte vara i deras närhet just nu och se på hur de förgör sig själva. Det blir för mycket att hanskas med för mig just nu. Jag hoppas bara de tar mod till sig och tar emot hjälpen de får och går vidare med sina liv, och BLIR FRISKA.

Okej, massa ordbajs. Nu ska jag gå ner till köket och hjälpa mamma laga paj.