När orkar man inte? Man ska lyssna på sin kropp när man inte orkar, men när orkar man inte? För mig har det tidigare varit en svår ekvation att lösa. Vadå, orkar inte? Det är väl bara att orkar, att köra på och fortsätta lite till och lite till. Så länge man står på benen så orkar man väl? Jag tror att det handlar om en lång tids nochalerande av kroppens signaler, dess försök att tala om för mig att nu räcker det. Tillslut stänger kroppen helt enkelt av. För en stund. För den inser att det inte är någon idé att så mycket som ens viska längre, för den blir ändå inte hörd. Tills en dag då den skriker rakt ut, ett ganska ljudlöst skrik som skakar om hela kroppen likt ett jordskalv. DÅ tar det stopp. Då orkar man inte mer. 

Sådär är det inte idag. Idag har jag kommit längre. Idag vet jag bättre. Jag vet att jag inte behöver rasa ihop gråtandes i en hög för att kroppen inte orkar. Kroppen är min vägvisare. Min inre vägvisare som behöver respekteras. Den behöver lyssnas till för att jag ska må bra. Den behöver respekteras för att inte tystna. Att orka är individuellt, att inte orka är förändligt, från tid till tid. Det är okej att inte orka alltid.

Just nu är jag inne i en time-out. En paus. Jag går på sparlåga just nu. Jag behöver mycket vila och behöver säga nej mer än vanligt, även till saker jag tycker är roliga och intressanta. Just nu orkar jag mindre än vanligt. Jag sover mycket. Jag föredrar att ligga hemma istället för att gå ut.

Det känns skönt att kunna acceptera. Såhär är det just nu. Jag behöver vila. Min kropp försöker tala om det för mig. Och jag måste lyssna på min kropp. Så jag säger nej. Jag rensar bland mina åtaganden. Gör så lite som möjligt. Anstränger mig så lite som möjligt.

Visst kommer tankarna upp;

• Du gör ingenting
• Du sover bort din dyrbara tid
• Du är lat
• Du gör ingen nytta 

Alla dessa tankar. Alla känslor. Det är endast tankar och finns egentligen ingen sanning i det. En gång en duktighetsprinsessa alltid en duktighetsprinsessa? Det är en stor utmaning för mig att brottas med alla duktighetskraven. Ibland behöver jag lite hjälp. Stöd. Någon som påminner mig om att det faktiskt är okej. Om att jag inte behöver planera och vara i farten hela tiden. Om att det är just det här jag behöver, ta det lite lugnare just nu.