Jag skriver typ aaaldrig här, skäms på mig. Måste skriva om det över huvud taget ska vara någon som läser. Så alla läsare, om ni har försvunnit förstår jag absolut det, haha.

Sedan jag slutade på mitt säsongsjobb på  Aquaria har jag haft det rätt kämpigt med jobb och att hålla ekonomin uppe. Är åter igen tillbaks på vikariepoolen vilket inte är jordens roligaste men hey, jag jobbar åtminstone och tjänar lite pengar iallafall.
Fritiden är desto mer fylld. Har så fruktansvärt mycket aktiviteter om kvällarna, tror knappt det blir någon ledig kväll över i veckan just nu. Jag danstränar en dag i veckan, jag tränar stagefight en dag i veckan, kör aktobatik en dag i veckan och är medlem i 2 olika teatergrupper just nu. En i Södertälje och en i Nyköping så jäklar vad jag far fram och tillbaks.

Ena teatergruppen är inne i sin slutspurt just nu och vi har premiär för vår pjäs "Kampen" som vi repat på i över ett års tid nu så det ska bli jäkligt skönt att äntligen få spela upp den.
Här under har ni trailern som ligger uppe på youtube just nu.


Har haft så mycket rep med denna pjäs nu på sistone så att jag lever helt enkelt just nu i den där lilla teaterbubblan. Ofta rep både en till två kvällar i veckan plus hela helgerna från förmiddag till kväll. Ska på ett sätt bli så himla skönt att bara "bli av med pjäsen" samtidigt som det kommer kännas rätt tungt och tomt efterråt.

Nu ligger jag i sängen och ska snart försöka sova för imorgon är det uppgång vid 07 då ännu ett långt heldags-rep väntar.

  

Vi närmar oss slutet av augusti och det är typ höst nu. Sitter för närvarande uppe i tv-rummet och ser på Hunger games. Är för orolig och rastlös i kroppen och själen för att kunna slappna av och ta det lugnt. Funderar starkt på att göra lite styrketräning om någon timme då jag ändå inte ska upp till jobb eller dylik imorgon. Jobbade min sista dag i cafét på Aquaria idag och har min allra sista dag där någonsin på måndag då jag ska stå i butiken. Känns både bra och dåligt att sluta där. Visst har jag kanske inte trivts superbra men stundvis har det ändå varit väldigt bra och jag har fått en regelbunden inkomst plus att jag kommer sakna vissa som jobbar där. Så en bittersweet feeling.

Längtar tills imorgon då jag först ska ha möte med ett filmteam och sedan åker jag hem till min prins och sover där tills måndag. Vi har teaterrep hela helgen as usual. Det har vi haft de tre senaste helgerna nu och även om det är kul skulle jag gärna vilja få ha någon helg fri iallafall.

Annars är inte hösten något vidare planerad. Jag ska läsa en fysikkurs i oktober och börja med akrobatik i september men vad som händer därimellan är än så länge osäkert.

Hoppas ni får en bra torsdag, själv blir jag uppe många långa timmar till.

PUSS
  

Jag är ständigt "on the go" känns det som. Jobbar, har teater eller är ute och tränar. Nu är förresten all min feber, halsont och huvudvärk borta. Efter två rejäla infektioner i kroppen + en pencillinkur är jag läkt! Vi är inne i augusti och jag har faktiskt bara drygt 2½ vecka kvar av mitt säsongsjobb på Aquaria vilket känns både skönt och tråkigt. Hade gärna sett en slags fortsättning där i höst, iallafall deltid, typ 3 dagar i veckan eller så. Men tror ej det är möjligt. Har lärt mig fruktansvärt mycket iallafall.

Men till min rubrik. De senaste två veckorna har jag känt mig så speedad om dagarna. Visserligen dricker jag rätt mycket energidryck för att 1; orka med dagarna och 2; för att jag faktiskt blir piggare utav dem, iallafall lite och 3; för att det är extremt gott med en iskall dryck om det är varma dagar på jobbet. MEN det i kombination med att jag varje dag står och går hela dagarna gör så min kropp har det svårt att slappna av. Jag har svårt för att sova om nätterna (om jag inte sover med Jonas såklart, då slocknar jag som en liten baby). Om jag har en ledig dag är jag ändå superstressad och kan inte koppla av ens då. Så på ett sätt är det skönt att det snart är över. Sommaren har varit HEKTISK på Aquaria. Supermycket besökare varje dag. Och man ska alltid vara på topp, serviceinriktad och sådär äckligt trevlig och artig, haha.

Var ute och sprang i skogen ikväll för att försöka slappna av och intog sedan en skål gröt + varm mjölk , blåbär och ett knäckebröd så jag hoppas det ska hjälpa sömnen lite inatt då jag öppnar imorgon vid 8.00 Imorgon kommer även Jonas + mina fina gymnasievänner Maria och Ida och hälsar på mig på jobbet för att sedan dra ut på picknick eller liknande.


 
PUSS på er

  

Jag känner mig så trött och matt i både kropp och knopp. Jag går på högvarv om dagarna när jag jobbat, är nästan helt hajpad och hög på energi och jobbar så jävla hårt till att när jag kommer hem vara helt slutkörd och stupa ner i soffan. Är så trött så tårarna bara forsar och jag vet inte helt varför. Men jag känner mig så fruktansvärt fruktansvärt ledsen. Kanske är det bara pga tröttheten, men kanske kan det också vara någonting annat djupare?

Gråter iallafall massor om kvällarna. Varför blir det så egentligen? Vad är det med kvällarna som är så oerhört jobbigt. Enda kvällarna då jag inte gråter är om jag sover med Jonas, men vafan, ska jag inte kunna klara av att sova själv eller?

Är ledig idag (SKÖÖNT) men ska upp 7.30 för att ringa vårdcentralen. Ringde dem i eftermiddags och fick prata med en snorkig tant som sa åt mig att "hon kunde minsann inte hjälpa mig utan jag fick vara så god att ringa imorgonbitti". Ajaj sir.

  

Veckan har gått alldeles för fort och man hinner liksom knappt blinka förns veckan är förbi. Och nästa vecka går vi liksom in i augusti. Då har ännu en sommar gått och vad har jag hunnit med? Jobb och jobb och mer jobb kan man väl säga. Jag skulle vilja fortsätta jobba på aqauaria då det är ett bra jobb men jag tror faktiskt inte jag kommer att få fortsätta där i höst. Tror inte jag gjort tillräckligt bra ifrån mig faktiskt.

I måndags , tisdags och onsdags jobbade jag då som sagt. I cafét varje dag och det är alltid så sjukt mycket att göra där nu i sommar. Turister från alla håll och kanter som kommer och besöker muséet.

I torsdags och fredags hade jag två underbara lediga dagar med min pojkvän hos mig samtliga dagar. Vi har bara gosat, as usual(vädret har varit skit så vad har man annars kunnat gjort liksom?), bubblat i vår nya utomhuspool och det var så sjukt mysigt. Vattnet kom upp till en temperatur utav 40 grader så vi tog ett sent kvälls/nattdopp i poolen. Vi har även sett klart Oreange is the new black och istället börjat se Prison Break (ja vi är typ sist i världen att se den serien.) Vi bakade även mûslibars som blev awsome och kommer definitivt bli bra mellanmål då jag ex är på jobbet eller bara behöver få i mig snabb energi.

Jag besökte förresten aldrig närakuten nu i måndags som jag skulle ha gjort då de ansåg att jag haft problem så länge så jag måste vända mig till vårdcentralen istället. Jobbat morgon nästan varje dag så det har inte funnits tid till att gå till vårdcentralen men jag är ledig på tisdag , alltså verkligen hel-ledig, har ingenting planerat utan ska vara hemma bara (eventuellt hämta hem en cykel).

Följande vecka ser ut som följande.
Jobb på måndag, ledig tisdag (hurray!!!), jobba ons-fre och sedan ledig i helgen då det förmodligen blir Jonasmys och annat skoj.

  

Efter att ha jobbat hela veckan, fortfarande halvsjuk med halsont, huvudvärk och värk i hela kroppen tog jag tåget och bussen till Jonas nya lägenhet och damp ner i hals dundersköna säng och spenderade kvällen/natten där. Finns ingenting som får min själ att må så bra som att umgås med denna snubbe. Fortfarande efter 1 år och 3månader är jag superkär. Skulle göra allt för honom. Det är som att alla miljontals celler i min kropp blir smilegubbar då jag umgås och får vara nära Jonas. Vi åt iallafall sen middag (inte lika hög matångest som vanligt, det tackar vi för) och kollade serier. Vi är fortfarande insöade på Oreange is the new black och har snart betat av hela serien.

Vaknade upp igår, lördag, rejält utsövd men fortfarande ont i huvud och hals. Kände dock inte den där feberkänslan som jag brukar känna. Igår var även Jonas och hans mamma på middag hemma hos min familj då jag velat att våra föräldrar ska träffas hur länge som helst. Och nu gjorde dem det som sagt och jag hoppas det blev lyckat från allas håll. Följde sedan med Jonas hem tills hans lägenhet åter igen. Vi är så vana vid att någon annan alltid är i huset så det är verkligen LYX att kunna vara själva med varandra.

Men nu är det söndag och jag är åter igen hemma i huset. Övriga husmedlemmar har åkt till morfar i Dalarna och stannar borta i drygt en vecka vilket innebär att jag är själv här hemma i en hel vecka. Med tanke på min mat och kroppsångest som är förhöjd just nu känns det inte kalasbra men what to do? Måste genomlida vecka ändå på något sätt. Imorgon eftermiddag funderar jag faktiskt på att åka till närakuten i Upplands väsby för att kolla upp alla mina symptom, febern, det halsonda, huvudvärken, alla mina blåmärken som dyker upp var och varannan dag överallt på kroppen. Slutar rätt tidigt imorgon så det blir ju ganska så bra om jag åker dit efterråt.

Ska snart ut på en kvällspromenad nu för även om jag inte kan träna så kan jag iallafall hålla mig igång lite i form utav promenader så jag inte blir hel stel eller för stillasittande.

  

Efter en extremt jobbig ångestfylld vecka så kände jag verkligen att jag ville banta och svälta ihjäl mig typ. Åt mindre både i måndags och igår men vet ni, det hjälpte inte ett enda skit. Det enda som hände var att jag mådde ännu sämre. Svimningskänslor och skakningar i kroppen. Inser att min kropp verkligen behöver regelbundet intag utav mat. Jag kan inte ens klara ett dygn utan mat i min mage vilket jag kunnat förut. Men måste acceptera att kroppen fortfarande, nu två år senare är skör. Att den fortfarande (tydligen) inte repat sig från den värsta svälten och (då) undervikten. Måste acceptera det faktum att OM jag skulle försöka gå ner 5-10kg genom svält skulle kroppen troligtvis kollappsa totalt och jag skulle hamna på akuten med vätske och näringsdropp inkörd i en ven i armen.
Så jag får leva med min äckelkropp i ytteligare , ja 60 år. Men vill bara veta vad man ska ta sig till. När man blir så ledsen varje gång man ser sin kropp i spegeln och det fysiskt gör ont i hjärtat av sorg då man känner sig så jävla fet. VAD ska man ta sig till? Vad ska man göra? Ni som gått från extrem undervikt till normalvikt berätta gärna er historia.

Idag har jag varit ledig från jobbet och har spenderat dagen på Furuvik med mamma, syskonen + s då jag med mitt personalkort på Aquaria även får gratis inträde till Grönan, Skara sommarland, Kolmården samt just Furuvik. Hade ju skolpraktik där under 5 veckor i andra året på gymnasiet så har varit där rätt mycket och hittar bra där. Dock var det inte så mycket där som jag minns sedan sist utan man gick runt parken ganska fort. Sedan var vissa djur, tex lemurerna inte framme så mycket så det var ju mindre kul.
Åt både lunch (mackor) samt en glass på Furuvik och jag hatar att säga det men - ångest. Vad jag än äter, hur lite jag än äter finns det alltid en röst som säger "du hade kunnat äta mindre", "kom igen feta jävul, kan du inte klara dig utan mat" men NEJ, det kan jag faktiskt inte. Blir dock ledsen utav denna matångest. Vart fan kom den ifrån liksom? Det har också smygit sig på igen i takt med att kroppshatet vuxit.

Dagen var helt okej anyway och snart ska jag lägga mig och sova och upp till en ny arbetsdag imorgonbitti då jag ska stå i presentshopen. PUSS

 

Nu ligger jag i sängen, har nyss smällt i mig en stor tallrik youghurt, mûsli och banan + ett glas juice efter ett kortare pass styrketräning. Har jobbat från 11.15-19.00 idag och är TRÖTT. Inser att det faktiskt inte går för mig att avstå från mat som jag hade tankar på igår. Jag älskar mat allt för mycket och blir alltid hungrig efter tre timmar, oavsett hur mycket eller lite jag ätit. Det var en väldigt ångestfyllt Sofie som skrev igår. Tror det blev lite för saftigt för mig att äta flera stora middagar + kvällsgott 4 dagar på raken. Något som en annan kanske hade klarat lätt men som jag fick megaångest för.

Jag vill bli smal(vad det nu är), eller iallafall smalARE än vad jag är nu och det står jag fast vid. Jag vet inte min vikt men känner att 5 kg skulle jag nog kunna tappa utan att hamna i farosonen för undervikt. Vill känna mig snygg och fin för mina vänner, för de jag jobbar med och för Jonas(dock älskar den sistnämnde redan min kropp men det spelar ingen roll). Trots att jag får blickar av honom och han gång på gång talar om vad vacker jag är och inte minst vilken fin figur och kropp jag har kan jag inte känna det själv. Jag trivs inte med mitt kurviga jag. Samtidigt som jag vet att det inte går att vara 23 och ha en figur som en 11årig pojke. Det ser bara helt sjukt ut. Preics som hon på mitt jobb.

Jag har insett att jag kanske aldrig kommer kunna lära mig tycka om min kropp. Kanske kan lära mig att leva med den men kommer aldrig gilla den precis. Kan acceptera den men inte mer. Absolut inte mer. Har försökt få hjälp med min kroppsbild men ingenting har hjälpt. Tror inte någon kan hjälpa mig heller. Den enda som kan hjälpa mig är jag själv. Hur det nu ska gå?! Det enda jag kan göra är att försöka leva sunt och hälsosamt. Då kanske jag kan tycka lite bättre om min kropp.

 
En rätt så mycket smalare Sofie. Sommar 2010. Vikt; farligt låg. Hade rullstol med mig vart jag än skulle. Varför vill jag vara den tjejen på bilden ibland?