När jag inte jobbar eller är ute och cyklar spenderar jag ganska mycket tid framför datorn och tv;n. Jätteroligt liv, höhö. Jag har fastnat för den bästa hemsidan www.swefilmer.com där man kan hitta de flesta filmer.  Många sömnlösa nätter spenderas där. Jag ska därför nu ge er tips på 9 filmer som jag gillar och brukar se på den hemsidan.


Små citroner gula ( 2013)
Agnes jobbar i restaurangbranschen och är tillsammans med sin pojkvän, den snygge rocksångaren Tobias. Men plötsligt en dag förlorar hon allt. Hon får sparken från sitt jobb samtidigt som hennes pojkvän lämnar henne.  Hon flyr hem till sina föräldrar för att få lugn och ro men får då ett telefonsamtal som ändrar allt.

Jag tycker filmen är lite småmysig. Jag är inte ett jättefan utav svenska filmer men den är är dock helt okej. Man kan känna igen sig mycket i Agnes.

White oleander (2002)
Astrid bor tillsammans med sin mamma Ingrid som är konstnär. Ingrid är sjukligt svartsjuk på sin kille så att hon förgiftar honom och blir dömd till livstids fängelse. Astrid får åka runt bland olika fosterfamiljer och försöker skapa sig en egen identitet. 

Filmen är ganska tragisk egentligen men den berör väldigt mycket och är helt klart sevärd!

Underbar och älskad av alla (2007)
Isabellas högsta dröm är att få bli skådespelerska. Hon är 30 år och känner att hon inte har kommit någonstans i världen. Hennes vänner skaffar partner, barn och häftiga jobb medan hon står helt still.
Hon bestämmer sig för att hon inte orkar vänta längre. Hon ljuger ihop ett bra CV och får på så sätt ett insprång i skådespelarvärlden men av rädsla för att inte få sitt drömjobb fortsätter hon sedan ljuga mer och mer. 

Asså ÅH jag tycker så mycket om den här filmen. Älskar Martina Haag i rollen som Isabella. Och då jag själv är intresserad utav skådespeleri tycker jag denna film är rolig att se. Man får även lära sig att ärlighet varar längst. 



Its kind of a funny story (2010)
Craig är en deprimerad tonåring. Han känner sig stressad och pressad utav allting i vadragen och efter ett självmordsförsök kommer han till en psykiatrisk vuxen avdelning. Från början hatar han det och vill bara därifrån, men sedan träffar han Noelle.

Den här filmen är SÅ fin. Jag tror att varje människa som någon gång varit inlagd på en psykavdelning kan känna igen sig. Att sedan finna kärleken på ett sådant ställe kanske är lite ovanligt men allt kan hända.

Jag saknar dig (2011)
Filmen handlar om enäggstvillingarna Tina och Cilla som bor tillsammans med sin mamma och pappa i en by nära Piteå. De är väldigt olika. Tina går på fester och dejtar killar medan Cilla ägnar mer tid åt teater. En morgon när de ska springa till skolbussen blir Cilla påkörd av deras kompis Martin. Man får följa Tinas vardag om hur hon försöker klara sig utan Cilla samt se hur Martin genomlider den svåra situationen av att ha kört på sin kompis. 

Jag gillar den här filmen, gråter alltid lika mycket varje gång. Även om jag inte har någon tvilling så kan jag förstå hur ont det gör att fölora någon som man verkligen älskar. Hur svårt det är att gå vidare men även ATT det går att gå vidare. 

Black Swan (2010)
Nina är en balettdansös vars liv kretsar runt balett. Hon är en utav de starkaste lysande stjärnorna på sin dansskola. Hon får chansen att spela huvudrollen i Svansjön men möter på konkurrens i form utav den nya eleven Lily. Nina blir helt desperat och besatt av att få behålla sin roll och går till extrema nivåer för att lyckas. 

Ush, jag tycker filmen är ganska otäck. Lite psykotisk sådär. Den visar också på hur långt det kan gå när man pressar sig själv för mycket. En riktig "wake up call". Den är mystist och häftig men som sagt, rätt obehaglig. 

Safe haven (2013)
En ung kvinna med ett mystiskt förflutet anländer till staden Southport. Där tvingas hennes relation till en änkling henne att konfrontera den mörka hemlighet som hemsöker henne. 

Filmen är SÅ bra. Det är en väldigt fin kärlekshistoria. Om man gillar filmer som Dear John och the Notebook gillar man även denna. Ett STORT plus för slutet. 

Seven pounds (2008)
Ben jobbar som skatteutredare och är djupt deprimerad efter sin frus bortgång. Han har svåra skuldkänslor inför de misstagen han gjort i sitt förflutna och funderar på att ta sitt liv. Men innan dess ger han sig ut på ett uppdrag som involverar sju andra personer. 

Jag tycker jättemycket om denna film. Jag gråter också alltid som en tok till filmen. Men den är så vacker. Lite långdragen i början (då den är 2 timmar) men sedan lossnar det och slutet är MAGISKT. 

Frozen (2014)
Måste SÅKLART avsluta med frozen(frost) som jag bara älskar älskar älskar!



LÅTEN   

Ikväll kände jag lite hur jag lyftes till stjärnorna. Ja faktiskt, helt otrolig känsla.

Jag har spenderat eftermiddagen hos ymperia för en personlig coachning. Och vad ska jag säga, jag bara ÄLSKAR dem alla. Carola, Daniel och Yaya är tre fantastiska människor. Inga ord i världen kan helt beskriva hur bra dem är.
Jag fick höra ord om att "jag var duktig" och att jag b.la hade bra improvissationsförmåga. Jag vet att jag älskar skådespeleri men jag visste faktiskt inte att jag var duktig på det.  Men nu har jag det svart på vitt.

Jag önskar jag kunde gå på fler utav deras kurser, gärna allihop. MEN, stort men. Jag tjänar ju knappt några pengar alls. Jag är visserligen anställd på Himmelska hundar (vilket jag är OERHÖRT tacksam för) men jag jobbar som sagt extra, vilket innebär att jag hoppar in när de behöver folk och just nu behövs jag inte så ofta. Men jag söker ständigt nya jobb och håller tummarna för att jag snart ska hitta något.

När vi även nämner ymperia så kan jag berätta att de just nu delar ut ett stipendie där man kan få 10 stycken gratiskurser där. Hur bra? Vill så hemskt hemskt gärna få det där stipendiet så jag kan fortsätta utvecklas inom mitt skådespeleri. Jag har inte ens råd att vara medlem på statist.se just nu. Så dåligt med pengar har jag, haha.

Juste, som jag sa så är jag nominerad till deras stipendie . Så om ni går in på www.ymperia.com/sofie kanske ni kan vara gulliga och slänga en röst på mig eller något.

Nu ska jag öva lite på ansiktsuttryck här hemma, haha.

När orkar man inte? Man ska lyssna på sin kropp när man inte orkar, men när orkar man inte? För mig har det tidigare varit en svår ekvation att lösa. Vadå, orkar inte? Det är väl bara att orkar, att köra på och fortsätta lite till och lite till. Så länge man står på benen så orkar man väl? Jag tror att det handlar om en lång tids nochalerande av kroppens signaler, dess försök att tala om för mig att nu räcker det. Tillslut stänger kroppen helt enkelt av. För en stund. För den inser att det inte är någon idé att så mycket som ens viska längre, för den blir ändå inte hörd. Tills en dag då den skriker rakt ut, ett ganska ljudlöst skrik som skakar om hela kroppen likt ett jordskalv. DÅ tar det stopp. Då orkar man inte mer. 

Sådär är det inte idag. Idag har jag kommit längre. Idag vet jag bättre. Jag vet att jag inte behöver rasa ihop gråtandes i en hög för att kroppen inte orkar. Kroppen är min vägvisare. Min inre vägvisare som behöver respekteras. Den behöver lyssnas till för att jag ska må bra. Den behöver respekteras för att inte tystna. Att orka är individuellt, att inte orka är förändligt, från tid till tid. Det är okej att inte orka alltid.

Just nu är jag inne i en time-out. En paus. Jag går på sparlåga just nu. Jag behöver mycket vila och behöver säga nej mer än vanligt, även till saker jag tycker är roliga och intressanta. Just nu orkar jag mindre än vanligt. Jag sover mycket. Jag föredrar att ligga hemma istället för att gå ut.

Det känns skönt att kunna acceptera. Såhär är det just nu. Jag behöver vila. Min kropp försöker tala om det för mig. Och jag måste lyssna på min kropp. Så jag säger nej. Jag rensar bland mina åtaganden. Gör så lite som möjligt. Anstränger mig så lite som möjligt.

Visst kommer tankarna upp;

• Du gör ingenting
• Du sover bort din dyrbara tid
• Du är lat
• Du gör ingen nytta 

Alla dessa tankar. Alla känslor. Det är endast tankar och finns egentligen ingen sanning i det. En gång en duktighetsprinsessa alltid en duktighetsprinsessa? Det är en stor utmaning för mig att brottas med alla duktighetskraven. Ibland behöver jag lite hjälp. Stöd. Någon som påminner mig om att det faktiskt är okej. Om att jag inte behöver planera och vara i farten hela tiden. Om att det är just det här jag behöver, ta det lite lugnare just nu. 

  

Så har helgen passerat. Det har varit en väldigt fin helg full av kärlek och vänskap.

Mamma har varit borta med sin kille hos hans föräldrar över helgen och nu idag kom hon hem med en burk chailatte-pulver. Så. Himmelskt. Gott. Ta en kopp varm mjök och blanda ner några skedar pulver och du får en smarrig chailatte. Kanske inte exakt som på café men nästintill. Och jag som gått och suktat efter just chailatte hela helgen. 

Nu ska jag och min 3e kopp chailatte gå och sätta oss och se på oscarsgalan.

Idag har inte varit en särskilt bra dag mina vänner. 
Jag har känt mig så arg, ledsen och frustrerad hela dagen och inte varit särskilt härlig att hänga med om man säger så. 

Mest ilska och frustration känner jag över min sjukdom och mina demoner i huvudet. Jag blir så trött på att de fortfarande, efter nästan 13 år finns kvar inom mig. Jag önskar bara de skulle försvinna. Känns ibland som att jag försökt allt. Jag menar, hur jävla mycket hjälp har jag inte fått utav olika psykologer och behandlingar? Varför har jag så svårt att ta till mig hjälpen jag får? Jag blir ARG på mig själv. 

Visst har jag gjort framsteg de senaste åren, ja. Jag har numer en sund vikt och äter betydligt bättre än jag tidigare gjort MEN ändå har jag kvar alla elaka demoner inom mig. De är som att de vägrar släppa mig. Inte undra på att jag går med daglig huvudvärk så mycket som de håller på därinne i huvudet, höhö. 

Nejmen helt ärligt. Blir så trött ibland bara. För rösterna jag har i huvudet och tvångstankarna jag har förstör så himla himla mycket. Skulle vilja få känna mig fri för en gångs skull. Fri från alla tankar och måsten. Mina röster får mig ibland att må så dåligt och bli så psykiskt utmattad att jag bara ligger i sängen och gråter. Man sugs verkligen på all energi. Och jag vet att kompisar och jobb har blivit lidande pga detta. Hur ofta har inte saker och ting avbokats? Jag känner mig som en urusel människa. 

Sedan är det den där andra diagnosen också. Som jag aldrig pratar om i normalt fall. Som jag skäms för otroligt mycket och har förnekat i många år ända tills för något år sedan. Asperger. Den orsakar även den mycket problem i vardagen för mig. Mer problem än vad jag kanske vill erkänna. Den gör det ännu svårare för mig att bli av med tvång/dåliga tankar. Den gör så det blir svårt för mig med stora förändringar. Att förändra på ett beteende jag haft med mig de senaste 13 åren. Jag ska inte skylla allt mitt måeende på Asperger men det spelar in en del. 
Jag tror ingen förstår hur det är att ha Asperger(om man inte har det själv då) så ni kan omöjligt veta hur det känns för mig. Det är ett handikapp som inte går att bota eller ta bort. Det kommer alltid finnas med mig. 

Har spytt ut all min ilska nu över diverse sjukdomar. Försöker lämna den här skitdagen bakom mig!

  

Ännu en ny vecka!
Jag försöker se positivt på tillvaron för tillfället då denna vecka kommer bli en rolig vecka. Måndag, onsdag och fredag ( + kanske helgen) ska jag jobba på Himmelska hundar. Jag älskar mitt jobb mer för varje pass jag jobbat. Kommer inte kunna sluta tjata om hur bra det stället är :) . Dessutom har jag blivit riktigt duktig också och lärt upp mig snabbt. Något pass till och jag kommer vara en mästare på espresso-maskinen. Asså den lyckan som uppstår när man lyckas göra en perfekt latte, den lyckan är obeskrivbar!

Jobbar visserligen bara "extra" just nu så jag söker ju andra extrajobb samtidigt som jag jobbar. Ska försöka få in en fot på det andra hundcafét Coffee and friends också. Var där i dag men ska komma tillbaka nästa vecka då ägaren var bortrest. Det allra bästa läget vore ju om jag skulle lyckas få jobb där också, så kan jag typ jobba extra både på Himmelska hundar OCH Coffee and friends. Det vore ett drömläge. Får man drömma om det?


Jag tror jag är lycklig just nu idag. Brukar oftast inte känna att jag får vara lycklig och glad men just idag struntar jag i det. Dessutom får jag kärlek från finaste tjejerna på capio också. Kan man vara annat än glad då?   

     
HIMMELSKA HUNDAR I MTTT HJÄRTA!

Jag var tvungen att läggas in en andra gång på mando. Här får ni läsa om hur det gick och vad som hände då.

Del 9 , andra inläggningen på mando

Jag lades som sagt in den 20 april. Fick som tur var tillbaks min tidigare behandlare P vilket kändes tryggt. Jag fick veta utav P och läkaren att mitt bmi denna gång var så pass lågt så jag var tvungen att sitta i rullstol. Jag förstod det inte riktigt. Varför får jag inte längre använda mina ben?

På heldygnsvården var det väldigt strikt. Man hade uppsikt av personalen dygnet runt och fick inte röra sig det minsta. Allihopa satt i ett enda rum där det fanns soffor och en tv iprincip. Och jag som hade rullstol fick inte ens röra mig därimellan. Skulle jag gå från en utav sofforna till ex toaletten (som kanske var 5-6 meter) var jag tvungen att bli körd i rullstol. För varje dag i rullstolen blev jag mer och mer rastlös. Jag tog verkligen alla chanser jag kunde till att smita ifrån min rullstol och röra på mig. Sjukdomen bara skrek i mig "rör på dig!". Ofta så var det någon personal eller patient som kom på mig med att gympa på toaletten eller jogga på stället. Det jag själv inte förstod var att varje gång jag tränade förlängde det bara tiden i rullstolen. 

Min kropp var i riktigt ruttet tillstånd och jag hade ett antal gånger då jag svimmade av, varav en gång slog jag mig i ansiktet och fick en stor fin blåtira runt ena ögat. Jag blev tvungen att ha "öppen toalett", dvs att man har toaletten på glänt när man ska uträtta sina behov och någon står utanför och lyssnar/kollar på då man kissar/skiter. Jättetrevligt. Eller inte. Men då jag svimmade så ofta var de tvugna till att göra så. 

Jag hade det svårt med maten. Fuskade även där så otroligt mycket. Blev en mästare på att fuska. Kunde sitta mittemot en behandlare och gömma undan nästan en hel måltid framför hennes/hans ögon. Jag ville egentligen inte fuska men när jag väl började göra det så blev det som ett tvång. Jag önskade ibland bara att någon skulle "avslöja" mig men då jag var så "skicklig" på det lyckades de ofta inte avslöja mig. Så jag fuskade på. Maten hamnade överallt utom i munnen. Någon kycklingbit kunde hamna i blomkrukorna, någon potatis i tröjärmen och någon fiskbit inne i värmerummet. Så himla mycket fusk. 

Men efter 1½ månad var det äntligen en behandlare som kom på mig då jag försökt gömma undan massa pannkakor. Hon genomskådade mig totalt och sedan den dagen fick jag mer bevakning på mig vid måltiderna vilket jag tyckte var skönt men ätstörningen hatade. 

Efter 2 månader slapp jag rullstolen. Sådan lättnad! 
Jag började tjata på personalen att "nu är jag frisk nog för att skrivas ut".  De tyckte såklart att jag skulle stanna ett tag till men då jag var så extremt envis fick jag min vilja igenom och de var tal om att jag skulle slussas över till dagvården. Jag hade hotat med att skriva ut mig helt om jag inte fick komma över till dagvården så jag antar att de tyckte det var bättre än ingenting. 

 

Jag kom över till dagvården och bytte behandlare till A som jag gillade från första början. Har faktiskt än idag kontakt med A och vi hörs regelbundet. Han är en underbar människa! Han hade även en väldigt annorlundare syn än de övriga behandlarna då han tyckte att man skulle spendera så lite tid på mando som möjligt. Så sålänge jag åt bra så behövde jag inte vara på mando alla dagar utan kunde börja vara hemma istället eller ex träffa någon kompis på stan. Han gav mig väldigt mycket frihet vilket jag inte var van vid. Och jag kände lite att "vi får se hur det går nu när jag får denna frihet". A gick på semester under en månad och sa att jag också kunde få "semester" från mando under en månad. 


Min sommar var nog en utav de härligaste någonsin. Dock så gick jag helt ifrån allt vad matschema hette och åt lite som jag ville. Jag svälte mig inte, men åt heller inte efter mitt schema. Åt mycket glass och annat gott som jag inte hade kunnat unna mig på flera år. Umgicks mycket med kompisar, tog upp kontakt med många jag inte träffat på flera år och försökte leva så "friskt" jag kunde. Var fortfarande grovt underviktig och hade egentligen regler om hur mycket jag fick röra på mig men var ändå ute och sprang, cyklade och simmade. 


Fortsättning.........

Som ni läste sist fick jag avsluta behandlingen på Mando eftersom jag inte alls var sammarbetsvillig, rymde och hotade om att ta mitt liv. Vad jag inte visste då var att jag skulle komma tillbaka senare, i ännu värre tillstånd än tidigare.


Del 8 , mellan inläggningarna

Jag blev glad då de skrev ut mig, för helt ärligt så hade jag noll lust till att vara i behandling mer. Det kändes bara som massa onödig bortkastad tid. Plus att jag hade missat en månad i skolan. 

När jag kom hem till vardagen igen struntade jag helt i att följa mandos rekommendation av mat och jag återgick istället till svälten. Började tappa i vikt ganska snabbt. Tänkte att "nu kan jag återgå till skolan igen som vanligt". Var på möte i skolan där de sa att jag inte var välkommen till skolan igen, att de tyckte jag var "för sjuk" för att gå i skolan. Att jag istället borde söka till mando igen. Jag blev såklart jätteledsen då jag hade peppat inför att börja skolan igen. 

Tiden gick. Och jag hade varken jobb eller skola att gå till om dagarna. Allting kändes sådär meningslöst och jag drog ner på maten yttligare. Åt tillslut ingenting, drack enbart te om dagarna. Det kändes ändå meningslöst att äta när jag inte gjorde någonting speciellt. (Dumt dumt dumt). 

Jag började så småning om söka små extrajobb och fick jobba som barnnvakt hos en familj samt passa en hund som jag skulle ut med 2timmar/dag. Så jag var ute med hunden på dagen och passade barnen på kvällarna. 
Jag tyckte det gick väldigt bra men tros att jag nu hade någonting att göra kunde jag inte förmå mig att börja äta någonting. Svälten gick automatiskt av sig själv och att inte äta om dagarna blev något slags "normalläge" för mig. Dessutom när ingen var hemma och påminnde mig om dagarna blev det ännu svårare att äta då jag ofta "glömde bort" att äta. 

   

En dag då jag var ute och gick med hunden (som förövrigt var en stor Golden retrever) kände jag hur jag fick väldigt ont över bröstkorgen. Jag kände en smärta jag aldrig hade känt förut och blev väldigt orolig och rädd. Jag ringde till mamma på telefonen och storgrät. Skrek "jag kommer dö". Det var riktigt obehagligt, hade dödsångest. Så jag gick hem med hunden och gick till bussen för att åka hem. Kände att jag var tvungen att äta någonting så jag gick förbi en kiosk och köpte två löstuggummin som jag började tugga på ihop om att öka min energi samt få bort smärtorna i bröstet. Dock fick jag TOKångest då jag tuggade på tuggummina. 

När jag kom hem, fortfarande i tårar, ringde mamma till sjukvårdsupplysningen och berättade om min situation. De sa åt oss att vi skulle åka in till akuten, så vi åkte in till Danderyds sjukhus. Där fick jag lägga mig på en brits och undersökningarna började. Jag var uttorkad så det sattes dropp på direkten. De upptäckte att både puls och blodtryck var extremt lågt. Vidare så visade det sig på mina blodprover att mitt kaliumvärde var väldigt lågt. Kalium är en viktig mineral för b.la vatten/syra balansen i kroppen och för muskelsiglalerna till hjärnan. När de är väldigt låga så kan det skada hjärtat och orsaka hjärtflimmer och arymetri (oregelbundna hjärtslag). När kaliumnivån i blodet ska ligga på 3,6- 4,0 ungefär. Mitt låg på 2,5 . Dessutom var mina njurar kraftigt påverkade. 

Jag fick ligga kvar på medicinavdelningen i 2 dygn. Fortfarande förstod jag inte helt att det var orsakat utav svälten. Och jag tyckte inte att jag var särskilt sjuk. Eftersom mando har en lokal i Danderyd, precis bredvid sjukhuset fick jag och mamma en akut-tid dit då vi träffade läkaren + en sköterska. De sa att de ville lägga in mig igen. Att det var allvarligt nu och att om jag var smart skulle jag acceptera en plats på deras heldygnsvård, igen. 
Minns att sköterskan tittade mig i ögonen och sa:
Accepterar du inte vårt erbjudande kan du vara död om någon månads tid Sofie. Du kommer inte klara dig utan vård i ditt tillstånd. 


Det dröjde 3 veckor tills inläggningen. Och tiden hemma innan var nog den värsta jag någonsin varit med om. Jag kände mig ganska lugn och avslappnad men min familj var alla i panik. Alla var så fruktansvärt oroliga och stämningen hemma var allt annat än mysig. Kände hur jag ständigt fick blickar på mig. Och alla var på mig om att "nu måste jag ta det lugnt" och att jag inte fick röra på mig mer än nödvändigt. Jag var tvungen att sluta jobba som hund och barnvakt. 

Den 20e april 2010 lades jag in på heldygnsvården