Vilken rubrik va? Haha

Jag kom att tänka på den då jag på vägen hem från jobbet idag stannade till vid kiosken därhemma och köpte en påse lösviktstuggumin. Det hade varit en lång och stressig dag på jobbet och jag tyckte väl att jag förtjänade någonting gott och sött. Det första jag fastnade för i kiosken var tuggummina. 

Faktum med att jag var en stor tuggummiknarkare förut. Bara för några år sedan åt jag tuggummin varje dag och under min högstadieperiod åt jag en full påse med lösviktstuggummin varje dag. Snacka om ont i magen där. Man fick både ont i magen plus att den svullnade upp som tusan. 
Minns att jag tyckte om tuggummin så mycket att jag ofta böt ut måltider mot tuggummin. Utan att reflektera något vidare över det. Ofta blev jag så uppsvullen och mätt att jag heller inte orkade någon mat. Prova själva att äta en full påse lösviktstuggummin så får ni se. 

När jag var under olika behandlingar var tuggummin strängt förbjudet. Så jag började vänja mig av ifrån det. Idag tuggar jag tuggummi ganska sällan faktiskt så det blev lite utav en nostalgitripp när jag var förbi kiosken. Men nu har jag fått sockertuggummin så det räcker för ett bra tag. Mår nästan lite illa efter bara 1/4 utav påsen. Jag är absolut inte lika van som förut. Men äter man för mycket får man skylla sig själv. 

 

#spotify

Asså. Jag har varit så jävla ledsen idag. Så jävla skör. Inte har det blivit bättre av att det var sjukt stressigt på jobbet idag heller. Jag levererar verkligen inte bra under stress har jag lärt mig.  Var tvungen att bryta av, gå och sätta mig utanför kliniken och storböla. Bara få ur mig all gråt som samlats inombords. Skitsamma om jag såg "dum" ut , behöver jag gråta så behöver jag gråta. 

Midsommar var super. Helt perfekt faktiskt. Var hemma hos Jonas och hade det trevligt. Folk var snälla och stämingen var bra. Men det blev lite känsloladdat ändå, speciellt det här med maten. Jag vill inte påstå att jag är sjuk längre men vid vissa situationer så gör sig min bakgrund påminnd. Jag är väl medveten om att jag inte har det bästa förhållandet med mat. Jag äter rent ut sagt ganska konstigt (i andras ögon). Dock så äter jag det jag känner mig sugen på. Försöker inte smita undan mat längre eller svälta mig. Men ibland när det blir för mycket utav någonting så blir det jobbigt. 

Jonas pappa hade bakat en fantastiskt god jordgubbstårta. Midsommarstandard. Efter en stor middag(större än vad jag är van vid) kändes magen väldigt uppblåst och jag fick olustkänslor. Jag tänkte att "jag skippar tårtan, det är trots allt viktigare att äta maten". Men sedan gick några timmar, spel plockades fram och jag började känna det där suget efter någonting sött. En stund senare hade jag slukat 2 stora tårtbitar. Folk liksom tittade på mig med stora ögon "får hon verkligen i sig det där?" Ångesten var framme både en och flera gånger den kvällen. Grät väl en liten skvätt för mig själv men lyckades sedan prata lite med Jonas och säga som det var, hur jag kände mig. Hans ord var så klockrena, och han sa de där orden som jag så väl vet men som jag ändå behövde höra en gång till. "Det gör inget om man äter lite mer än planerat ibland. Du går inte upp i vikt för det". 
Och så är det ju. 

 

Dagens mående: Trött och lite halvsjuk fortfarande :(

Dagens sysselsättning: Spela Quizkamp på mobilen

Dagens mat: Yoghurt

Dagens dryck: Lightdryck kaktur/päron

Dagens vill: Krama Jonas och jobba

Dagens måtto: "Efter regn kommer solsken"

Dagens musik: Emeli Sandé - Read all about it

Dagens ilska: Cykeln pajade när jag försökte cykla på den


 

...........och hela världen är så underbar, när hon kommer och jag vet hon har,  feber till mig. 
HAHA.

Nej, så jäkla kul är det faktiskt inte. Haft feber sedan måndag morgon. Ändå skulle jag plåga mig igenom två dagar på jobbet. Igår var det en riktigt tuff dag. Tror jag fick lägga mig ner och vila en gång varannan timme ungefär. Jag börjar verkligen gilla det här nya deltidsjobbet. Synd bara att febern ska komma som ett brev på posten. Inatt har jag hostat så det kändes som att ena lungan skulle kollappsa. Men min kropp brukar vara jäkligt duktig på att läka sig när jag väl får vila en dag eller två. Har ju en rolig reklamfilmsinspelning på fredag som jag inte vill eller får missa. 

Imorgon har jag en tid till läkaren för blodprovstagning. Haha, så jäkla lustigt att jag ska gå till läkaren när jag själv jobbar som sjuksyster (djurvårdare) på en veterinärklinik. Ironiskt. Jag ska iallafall ta prover för att se hur de vita blodkropparna ser ut i kroppen. Har tidigare haft ganska stor brist på just de vita blodkropparna vilket inte är så himla bra då de står för kroppens immunförsvar. Vet inte om man ens kan medicinera bort det eller äta någon speciell kost. Eller om man bara för acceptera läget som det är. Jag har haft dåligt med vita blodkroppar ända sedan tiden då jag svalt mig själv. Kroppen kanske inte har hängt med i svängarna, den kanske fortfarande tror att jag svälter och att det skulle vara en anledning till att blodkropparna vara låga?

Jag ska äta glass nu för mig hals. Det enda jag har varit sugen på idag btw. Tror redan att jag tömt ½liter glass, och mer ska det bli.

 

Ibland när jag har det bra. När det känns som att livet är ganska fint så kan jag bli så himla rädd. Jag är så rädd för att min lycka snart ska ta slut. Är så van vid att vara så olycklig och ledsen hela tiden så när jag väl är lycklig känns det konstigt på något sätt. Som att jag inte borde få vara lycklig. 

Jag kan komma på mig själv med att sitta och gråta rätt ut vissa kvällar. Men varför? Vad fan finns det att gråta över just nu när allting är så himla bra? Jag har ett nytt jobb, på en veterinärklinik där jag trivs super. Har jordens finaste pojkvän som finns vid min sida. Jag har allt man kan be om just nu. Ändå är allting inte bra. Varför? Suck. Blir så trött på mig själv ibland bara. 

Kanske är jag så van vid att må dåligt att det nya, det okända, känns så pass skrämmande och ovant att jag ska behöva gråta över det?

  

Ända sedan jag gick upp i vikt förra året har jag haft det väldigt jobbigt med kläder. Jag har vuxit ur 90% utav min garderob, iallafall alla byxor. Det har varit jobbigt för mig att gå vidare och acceptera min nya kurviga kropp. Min vuxna kvinliga kropp. Jag vill gärna fortfarande "gömma" min kropp i stora bylsiga kläder. Svarta leggings och STORA tröjor som nästan går ner över knäna. Allt för att visa så lite som möjligt utav min kropp. Jag har just nu max 3-4 olika klädesplagg som jag varierar mig mellan. Använder sällan någonting annat. 

Jag hade massor med fina jeans i min garderob förut men som sagt, nu kommer de bara halvvägs över rumpan innan det tar stopp. Sorgligt. Men även ganska bra. Jag tror jag ska slänga eller sälja mina gamla "sjukjeans", även om jag tycker om dem för helt ärligt är det bara jobbigt för mig att se dem hänga där och det får mig sugen på att gå ner 25kg igen och bli det där skelettet jag var förut. 

Idag var jag hemma hos min vän Maria och käkade. Jag fick ett par jeanshorts utav henne som hon inte längre kunde ha. De var faktiskt rätt fina men jag kände hur klumpen i halsen växte. Ska jag sätta på mig jeans igen? Så fet som jag är? Med min jätterumpa. Jag bestämde mig för att skjuta bort tankarna och faktiskt prova shortsen och de satt , hör och häpna, bra på mig. Ska absolut försöka använda dedär shortsen så mycket jag bara kan i sommar. 

Dessutom. Projeckt acceptera kroppen går sakta framåt. Jag försöker verkligen, det gör jag. Jonas älskar min nya kurviga kropp så jag får väl bara bocka och tacka, haha. Kul att någon uppskattar den. Jag hoppas det kommer med tiden. 

  

Jag vet att jag inte är den enda. Jag vet att jag inte är ensam. Det är många andra därute som har/haft problem med självskadebeteenden. Det är inte en sak man snackar särskilt mycket om. Det är så tabubelagt på något sätt. Men så ska det inte behöva vara. Skäms inte för era problem vänner. Våga berätta och öppna upp er.

Jag fick mina första självskadebeteenden i 13års åldern. Jag hade då varit sjuk i anorexi i 3 år, hade varit inlagd på sjukhus och behandlingshem, blivit mobbad och utfryst i skolan och kände mig allmänt ledsen, ensam och tom inombords. Började få de där mörka tankarna och den där ångesten. Gled in i min första depression. Jag hade sådana ångestattacker. Ville bara få ur mig allt det onda på något sätt.

Jag fick tips av en tjej i parallellklassen om att börja skära mig i armarna för att det tydligen skulle vara ångestlindrande. Skada mig? Det lät helt sjukt i mina öron. De första gångerna jag skar mig gjorde jag endast två-tre snitt i armen för att jag inte vågade göra mer. Och ja, det gjorde sjukt ont. Men allt eftersom tiden gick ökade skärandet och jag skar mig mer och mer, gjorde fler och fler snitt och började förutom armarna skära mig i benen, magen, bröstkorgen samt ibland halsen. Hela jag var fyllt med skärsår vid vissa tillfällen. Jag var fast. Jag hade blivit beroende av att skada mig. Det gick så långt så jag skar mig flera gånger om dagen. Jag fick nästan abstinens om jag inte skar mig någon dag.

   (bild från google)

Hjälpte det verkligen mot ångesten då? Jag vet helt ärligt inte. Det var ju hursom inte en långvarig lösning. Jag tyckte det kändes bra just för stunden. Då kändes det som att man liksom "lämnade sin kropp". Som att ta droger.

Självskadebeteende är inte bara att skära sig själv utan kan visa sig i många olika skepnader. Allting som skadar en själv är på ett sätt självskadebeteende. Jag har förutom att skära mig även vid ångestattacker slagit migsjälv så pass hårt med knytnävarna så jag fått stora blåmärken på kroppen. Allt för att göra migsjälv illa. För att jag inte förtjänar bättre än så. Min läkare trodde att jag hade blivit misshandlad då hon såg mina blåmärken. Det var visserligen sant. Jag hade blivit misshandlad av migsjälv. 

Det värsta självskadebeteendet jag sysslat med, det som förmodligen har skadat mig mest av allt är alla överdoser jag tagit. Jag började med det idiotiska beteendet då jag var 14. Det började även där långsamt. Jag tog en överdos av min dåvarande medicin, svimmade av och fick åka till akuten. Stannade där, vaknade till, fick prata med en läkare och sedan åka hem sedan var det inget mer med det. Men efter den upplevelsen så blev allt bara värre. Jag googlade på internet för att hitta så farliga piller som möjligt att överdosera med. Och sedan var jag fast där med. Jag har tappat räkningen för alla de gånger jag åkt in akut. Legat med dropp och motgift. En gång tog mer än 10gånger den rekommenderade mängden av ett visst läkemedel och skulle jag inte åkt in till akuten och fått motgift den gången hade jag nog inte varit vid liv idag. Det är ett jävla spel man kör med sin kropp. Ett spel som i värsta fall leder till döden. 

Det är rätt stört för egentligen borde jag inte ha klarat mig. Så många gånger som jag pressat mig kropp till dess yttersta. Så många gånger som jag varit hårsmån ifrån döden. Varför klarar jag mig alltid? Är det kanske meningen ATT jag ska klara mig? Hmm

Jag har fortfarande än idag problem med självskadebeteenden i perioder. Det är tusen gånger bättre än då jag var 13-14-15 men det finns kvar och kan komma upp ibland. Skillnaden nu är att om jag får återfall och skadar mig någon gång eller två så räcker det med de två gångerna och sedan kan det gå upp mot 1 år förs det händer igen. ISTÄLLET för att jag fortsätter göra det varje dag. Och ju längre tid det går mellan "återfallen" desto bättre.

Vad jag vill säga med hela inlägget är att ; skäms INTE för era självskadebeteenden. Gå inte och göm er. Berätta för era närstående hur läget ser ut och försök ta hjälp för det. Det är svårt att klara av att bryta det utan hjälp. 

Har min helg ganska planerad vilket känns skönt och tryggt. Igår kom Jonas hit (som just nu sitter och pluggar) och ska stanna tills måndag. Härligt att ha min prins här så länge.

Det är strålande solsken här i Sollentuna just nu. Hoppas ni andra också har sol på er vart ni nu befinner er. Känner att alla dessa veckor utav konstant regnande har gjort mig vit och blek så jag får passa på att sola nu när jag har chansen. Sofie = Soladdict. Haha. Nejdå, riktigt så illa är det inte, men vem gillar inte att få fin färg på sig liksom?

Imorgon kväll ska jag faktiskt på jobbmiddag. Mitt jobb (som jag börjar på om 1½ vecka) har bjudit ut mig på middag på något restaurang i Uppsala. Otroligt gulligt. Dock känns det lite konstigt då jag som sagt inte ens har börjat jobba där ännu och inte känner någon. Jag vill gärna inte att det ska bli såndär kall och kylig stämning. Min chef värkar iallafall vara jordens skönaste person. Ni vet , en sån man kan sitta och snacka med i timmar och tiden bara rusar iväg. I like her!

Nu ska jag ut i solen igen.