Jag måste vara den i Sverige med sämst immunförsvar ever! Seriöst. En liten bakterie och jag är golvad. Min kropp protesterar direkt med huvudvärk, halsont och feber.
Är det någon som är likadan? Ush, hatar det. Fick lov att ställa in ett möta pga det. Varje gång jag varit och tagit blodprov på vårdcentralen har proverna visat samma sak, lågt med vita blodkroppar, alltså bevis på att mitt immunförsvar är nedsänkt. Men hur i helskotta ska man lyckas höja sitt immunförsvar? Säg inte att jag ska äta mer, för jag äter fullständigt normalt. Äter massvis med nyttiga saker också så jag borde få i mig alla mina vitaminer?

  

Jag.kan.absolut.inte.sova. 

Har som vanligt för mycket känslor och tankar inom mig för att få ro att kunna sova. Jag har haft en toppenhelg och blir alltid lika deppig när den vanliga vardagen kommer. Vardagen som för mig just nu består utav ingenting. Om två veckor börjar jobbet på veterinärkliniken så det längtar jag riktigt mycket till. Jag kanske borde bara ta det lugnt och njuta utav mina lediga dagar just nu? Innan jobbet drar igång. 

Jag har på tal om andra grejer bestämt mig för att försöka börja träna. Bygga lite muskler, få bort lite fett. Nu kanske det ringer varningsklockor i mångas öron i.o.m min tidigare livsstil men jag är fast besluten om att inte få återfall. Vill bara få känna mig lite mer hälsosam. Lite starkare, lite mer uthållig. Jag vill få mag och benmuskler för just nu är min muskelstatus = 0. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja träna, ska försöka ta hjälp utav folk i min närhet så att det blir på rätt sätt. Jag vägrar nämligen gå runt denna sommar och ha megaångest över min kropp. Jag vägrar skämmas för migsjälv. 

I eftermiddags var jag på capio för samtal med min behandlare. Mitt näst sista samtal innan jag slutar helt på behandlingen där. Det känns jäkligt konstigt på ett sätt, samtidigt som det känns otroligt bra och befriande. Jag behöver inte längre vårdens stöd för att klara mig ute i livet. Jag har så många andra fina människor i min närhet som jag kan ta stöd utav om jag behöver. Jag är färdig med vården. Redo att flyga fritt igen. 
Och jag måste verkligen passa på att tacka min behandlare enormt mycket. Hon har varit så himla bäst, stöttat, motiverat och peppat. Jag kommer verkligen sakna henne. Men det är dags för mig att gå vidare. Jag vet att jag klarar det. Jag vet att jag är stark. 

 

Jag mår bättre än på länge. Verkligen. Det bara sprudlar utav liv och lycka just nu. 

Först så har jag nämligen fått nytt jobb på ännu en djurklinik i Uppsala. Tycker alla där värkar supertrevliga och stormtrivs redan med mina kollegor , även om jag inte börjat jobba ännu. Börjar runt den 20e maj någon gång. 

Men sedan, till den största saken utav dem alla. Jag är förälskad. Så galet jäkla nyförälskad så det är inte sant. Ni vet att jag skrivit om Jonas länge. Denna underbara killen jag träffade på en filminspelning i September. Vår relation har gått från en stark vänskap till kärlek. Jag har kanske inte velat erkänna det för mig själv tidigare men för drygt några veckor sedan insåg jag på riktigt att ;jag är kär. Kär och lycklig. För han gör mig hel. Det är någonting mellan oss som inte går att förklara. Vi tänker lika, avslutar varandras meningar och är helt enkelt perfekt för varandra. Ni vet den där känslan när man vill vara med personen jämt. Så känner jag för Jonas. Min prins, krigare och livvakt.   

  

Jag hade kommit in på det naturvetenskapliga basåret på Stockholms Universitet om ni minns?

Del 11, Universitetet
Jag tyckte faktiskt att det hela skulle bli jättekul då jag skulle komma ett litet steg närmare mitt mål om att få jobba med djur. Dock så visste jag med mig att jag inte var särskilt bra på varken matte, fysik eller kemi men hade bestämt mig för att ta mig igenom basåret, kosta vad det kostar. 

Till en början gick det helt okej. När man bara hade ett ämne att fokusera på. Men veckorna gick och ett ämne blev två ämnen som sedan blev tre-fyra ämnen. Jag hade problem redan när det var ett ämne det handlade om så när det blev fyra ämnen på en och samma gång klarade jag helt enkelt inte av det. För det första var det som jag skrev svåra ämnen som jag inte riktigt behärskade och för det andra gick studierna i en extremt hög fart. Hela kapitell i matten på en föreläsning, tentor varannan vecka + seminarium. Jag brast tillslut. Det slutade med att jag blev sittandes hela dagarna med diverse skoluppgifter och jag struntade i allt runt omkring mig. Det stora pressen på oss studenter fick mig att sluta att äta och sova för att istället kunna sitta uppe dygnet runt och plugga, i hopp om att skolan då kanske skulle gå lite lättare. Att jag skulle kunna klara av att hänga med lite bättre på föreläsningarna. Jag misshandlade min kropp och mitt psyke enormt och kunde inte stoppa mig själv. 

 

Så trots att kroppen skrev rakt ut fortsatte jag att pressa mig själv, trots att jag egentligen inte orkade. Trots att krafterna började ta slut. Bristen på mat och sömn gjorde mig både "dummare" och även ännu mer frustrerad och deprimerad. Mitt humör var här verkligen inte stabilt alls. Jag hängde med vänner ibland och försökte lura mig själv att allt var okej. Att jag mådde bra. Men om kvällarna när jag låg i min säng kom alla tårarna. Och jag förstod, någonstans inom mig att detta var inte bra. Jag började även se i spegeln hur min kropp förändrades, hur den långsamt försvann och bleknade. Jag ville just här faktiskt inte gå ner i vikt men jag gjorde det ändå. Jag blev uppriktigt sagt ledsen då jag började se mer och mer ben för var dag som gick. Jag tog kontakt med min behandlare på mando, gick till honom helt förstörd, grät och sa att jag behövde hjälp och att jag inte kunde få i mig någon mat. 

   


Det blev vinter och jullovet kom men jag kunde inte slappna av överhuvud taget. Tänkte bara på skolarbete och hur jag skulle lyckas förstå innehållet i mina böcker bättre. Jag hade sån jäkla panik. Ville inte må som jag gjorde. Ville inte behöva känna den där enorma pressen på mig själv. 
Mamma bokade tid till en psykolog. Jag kom till en jättesöt ung tjej och fick prata ut om allting. Om alla känslor jag gick och bar på. Om prestationskraven.

En morgon när jag skulle dit så svimmade jag inne på psykologens rum. En läkare tillkallades och det blev en direktfärd till ambulansen. Mina kaliumvärden var dåliga igen. Så dåliga så jag fick ligga med dropp ett dygn för att kunna stabiliseras. Jag blev rädd, för varje gång jag haft problem med kaliumet i kroppen har det varit ett tecken på att mina ätstörningar håller på att bli värre. Och det var ju sant, jag åt ju inte. Klart som fan kroppen säger till?

Min behandlare beslutade sig för att skriva in mig på heldygnsvården igen. Han var egentligen ganska trött och less på mig. På att jag ständigt pendlade fram och tillbaka och aldrig blev bättre. Trött på mina ständiga återfall. Så han bestämde att jag skulle få en sista chans nu på mandos heldygnsvård. Jag skulle få 8 veckor på mig att återhämta mig och sedan var dem tvugna att skriva ut mig därifrån för de tyckte inte att jag värkade kunna ta emot deras vård och att jag egentligen behövde någon annan behandling. 


SÅ, den 13e februari lades jag in igen.......

Lycka för mig är att ha dig vid min sida.


Jag älskar dig!

Jag var så himla, asså verkligen FÖRKROSSAD över det förlorade jobbet. Tror jag satt och grät hela den dagen.
Men jag har b.l.a haft Jonas vid min sida och med honom funkar allt.

Nästa vecka är det maj, herregud! Tiden rullar iväg läskigt snabbt.

Ville bara kika i och säga att jag lever, och mår under omständigheterna bra.

  

Det är kul när det känns som att allting går i ens väg. Härligt att få en stund utav lycka och glädje. När man känner sig sådär glad att det bara lyser om en. Då absolut ingenting kan förstöra ens humör. Jag fick ca 1 vecka med den glädjen. 
Men igår brast det. 

Jobbet, the job, som jag fått veckan innan(och som jag tyckte var så kul) blev jag kikad ifrån. Eller ja, kanske inte kikad, men utbytt. Egentligen var det jävligt fult gjort och jag fick ingen riktig förklaring till varför. "Du kan inte alla våra rutiner än"; nä vem fan kan det när man endast hunnit jobba 1 vecka? Men de bestämde sig för att byta ut mig mot en annan som kunde deras system bättre. Asså? 

Dessutom kom febern som ett brev på posten inatt. Hey, det går bra nu. Jag behövde därmed svika Jonas nu idag. Fina fina Jonas. Min bodyguard, prins, livräddare och tvillingsjäl. Ni ska veta något, att denna människa är helt ---- jag finner inga ord. Jag har liksom hittat den där människan jag alltid letat efter. Vi har massa saker gemensamt och tänker även likadant. Vi kan liksom avsluta varandras meningar ibland. Hur sjukt? Att behöva såra och överge denna fina människa just idag får mig att känna mig lite mycket värd som ett ruttet ägg. 

Vi hörs snart go vänner, då med goda nyheter hoppas jag. För som rubriken säger. Efter regn kommer väl alltid solsken?