Som ni läste sist fick jag avsluta behandlingen på Mando eftersom jag inte alls var sammarbetsvillig, rymde och hotade om att ta mitt liv. Vad jag inte visste då var att jag skulle komma tillbaka senare, i ännu värre tillstånd än tidigare.


Del 8 , mellan inläggningarna

Jag blev glad då de skrev ut mig, för helt ärligt så hade jag noll lust till att vara i behandling mer. Det kändes bara som massa onödig bortkastad tid. Plus att jag hade missat en månad i skolan. 

När jag kom hem till vardagen igen struntade jag helt i att följa mandos rekommendation av mat och jag återgick istället till svälten. Började tappa i vikt ganska snabbt. Tänkte att "nu kan jag återgå till skolan igen som vanligt". Var på möte i skolan där de sa att jag inte var välkommen till skolan igen, att de tyckte jag var "för sjuk" för att gå i skolan. Att jag istället borde söka till mando igen. Jag blev såklart jätteledsen då jag hade peppat inför att börja skolan igen. 

Tiden gick. Och jag hade varken jobb eller skola att gå till om dagarna. Allting kändes sådär meningslöst och jag drog ner på maten yttligare. Åt tillslut ingenting, drack enbart te om dagarna. Det kändes ändå meningslöst att äta när jag inte gjorde någonting speciellt. (Dumt dumt dumt). 

Jag började så småning om söka små extrajobb och fick jobba som barnnvakt hos en familj samt passa en hund som jag skulle ut med 2timmar/dag. Så jag var ute med hunden på dagen och passade barnen på kvällarna. 
Jag tyckte det gick väldigt bra men tros att jag nu hade någonting att göra kunde jag inte förmå mig att börja äta någonting. Svälten gick automatiskt av sig själv och att inte äta om dagarna blev något slags "normalläge" för mig. Dessutom när ingen var hemma och påminnde mig om dagarna blev det ännu svårare att äta då jag ofta "glömde bort" att äta. 

   

En dag då jag var ute och gick med hunden (som förövrigt var en stor Golden retrever) kände jag hur jag fick väldigt ont över bröstkorgen. Jag kände en smärta jag aldrig hade känt förut och blev väldigt orolig och rädd. Jag ringde till mamma på telefonen och storgrät. Skrek "jag kommer dö". Det var riktigt obehagligt, hade dödsångest. Så jag gick hem med hunden och gick till bussen för att åka hem. Kände att jag var tvungen att äta någonting så jag gick förbi en kiosk och köpte två löstuggummin som jag började tugga på ihop om att öka min energi samt få bort smärtorna i bröstet. Dock fick jag TOKångest då jag tuggade på tuggummina. 

När jag kom hem, fortfarande i tårar, ringde mamma till sjukvårdsupplysningen och berättade om min situation. De sa åt oss att vi skulle åka in till akuten, så vi åkte in till Danderyds sjukhus. Där fick jag lägga mig på en brits och undersökningarna började. Jag var uttorkad så det sattes dropp på direkten. De upptäckte att både puls och blodtryck var extremt lågt. Vidare så visade det sig på mina blodprover att mitt kaliumvärde var väldigt lågt. Kalium är en viktig mineral för b.la vatten/syra balansen i kroppen och för muskelsiglalerna till hjärnan. När de är väldigt låga så kan det skada hjärtat och orsaka hjärtflimmer och arymetri (oregelbundna hjärtslag). När kaliumnivån i blodet ska ligga på 3,6- 4,0 ungefär. Mitt låg på 2,5 . Dessutom var mina njurar kraftigt påverkade. 

Jag fick ligga kvar på medicinavdelningen i 2 dygn. Fortfarande förstod jag inte helt att det var orsakat utav svälten. Och jag tyckte inte att jag var särskilt sjuk. Eftersom mando har en lokal i Danderyd, precis bredvid sjukhuset fick jag och mamma en akut-tid dit då vi träffade läkaren + en sköterska. De sa att de ville lägga in mig igen. Att det var allvarligt nu och att om jag var smart skulle jag acceptera en plats på deras heldygnsvård, igen. 
Minns att sköterskan tittade mig i ögonen och sa:
Accepterar du inte vårt erbjudande kan du vara död om någon månads tid Sofie. Du kommer inte klara dig utan vård i ditt tillstånd. 


Det dröjde 3 veckor tills inläggningen. Och tiden hemma innan var nog den värsta jag någonsin varit med om. Jag kände mig ganska lugn och avslappnad men min familj var alla i panik. Alla var så fruktansvärt oroliga och stämningen hemma var allt annat än mysig. Kände hur jag ständigt fick blickar på mig. Och alla var på mig om att "nu måste jag ta det lugnt" och att jag inte fick röra på mig mer än nödvändigt. Jag var tvungen att sluta jobba som hund och barnvakt. 

Den 20e april 2010 lades jag in på heldygnsvården

 

Mr. J

23 februari 2014 23:43

Detta du skriver om har ju hänt så pass nyligen att det är svårt att fatta du nått så långt som du har idag, på så kort tid o.O

Sofie

24 februari 2014 08:24

Jag har kommit en bra bit på vägen och suttit ett X antal timmar hos diverse psykologer och jobbat sjukt mkt med mig själv

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...