Jag var tvungen att läggas in en andra gång på mando. Här får ni läsa om hur det gick och vad som hände då.

Del 9 , andra inläggningen på mando

Jag lades som sagt in den 20 april. Fick som tur var tillbaks min tidigare behandlare P vilket kändes tryggt. Jag fick veta utav P och läkaren att mitt bmi denna gång var så pass lågt så jag var tvungen att sitta i rullstol. Jag förstod det inte riktigt. Varför får jag inte längre använda mina ben?

På heldygnsvården var det väldigt strikt. Man hade uppsikt av personalen dygnet runt och fick inte röra sig det minsta. Allihopa satt i ett enda rum där det fanns soffor och en tv iprincip. Och jag som hade rullstol fick inte ens röra mig därimellan. Skulle jag gå från en utav sofforna till ex toaletten (som kanske var 5-6 meter) var jag tvungen att bli körd i rullstol. För varje dag i rullstolen blev jag mer och mer rastlös. Jag tog verkligen alla chanser jag kunde till att smita ifrån min rullstol och röra på mig. Sjukdomen bara skrek i mig "rör på dig!". Ofta så var det någon personal eller patient som kom på mig med att gympa på toaletten eller jogga på stället. Det jag själv inte förstod var att varje gång jag tränade förlängde det bara tiden i rullstolen. 

Min kropp var i riktigt ruttet tillstånd och jag hade ett antal gånger då jag svimmade av, varav en gång slog jag mig i ansiktet och fick en stor fin blåtira runt ena ögat. Jag blev tvungen att ha "öppen toalett", dvs att man har toaletten på glänt när man ska uträtta sina behov och någon står utanför och lyssnar/kollar på då man kissar/skiter. Jättetrevligt. Eller inte. Men då jag svimmade så ofta var de tvugna till att göra så. 

Jag hade det svårt med maten. Fuskade även där så otroligt mycket. Blev en mästare på att fuska. Kunde sitta mittemot en behandlare och gömma undan nästan en hel måltid framför hennes/hans ögon. Jag ville egentligen inte fuska men när jag väl började göra det så blev det som ett tvång. Jag önskade ibland bara att någon skulle "avslöja" mig men då jag var så "skicklig" på det lyckades de ofta inte avslöja mig. Så jag fuskade på. Maten hamnade överallt utom i munnen. Någon kycklingbit kunde hamna i blomkrukorna, någon potatis i tröjärmen och någon fiskbit inne i värmerummet. Så himla mycket fusk. 

Men efter 1½ månad var det äntligen en behandlare som kom på mig då jag försökt gömma undan massa pannkakor. Hon genomskådade mig totalt och sedan den dagen fick jag mer bevakning på mig vid måltiderna vilket jag tyckte var skönt men ätstörningen hatade. 

Efter 2 månader slapp jag rullstolen. Sådan lättnad! 
Jag började tjata på personalen att "nu är jag frisk nog för att skrivas ut".  De tyckte såklart att jag skulle stanna ett tag till men då jag var så extremt envis fick jag min vilja igenom och de var tal om att jag skulle slussas över till dagvården. Jag hade hotat med att skriva ut mig helt om jag inte fick komma över till dagvården så jag antar att de tyckte det var bättre än ingenting. 

 

Jag kom över till dagvården och bytte behandlare till A som jag gillade från första början. Har faktiskt än idag kontakt med A och vi hörs regelbundet. Han är en underbar människa! Han hade även en väldigt annorlundare syn än de övriga behandlarna då han tyckte att man skulle spendera så lite tid på mando som möjligt. Så sålänge jag åt bra så behövde jag inte vara på mando alla dagar utan kunde börja vara hemma istället eller ex träffa någon kompis på stan. Han gav mig väldigt mycket frihet vilket jag inte var van vid. Och jag kände lite att "vi får se hur det går nu när jag får denna frihet". A gick på semester under en månad och sa att jag också kunde få "semester" från mando under en månad. 


Min sommar var nog en utav de härligaste någonsin. Dock så gick jag helt ifrån allt vad matschema hette och åt lite som jag ville. Jag svälte mig inte, men åt heller inte efter mitt schema. Åt mycket glass och annat gott som jag inte hade kunnat unna mig på flera år. Umgicks mycket med kompisar, tog upp kontakt med många jag inte träffat på flera år och försökte leva så "friskt" jag kunde. Var fortfarande grovt underviktig och hade egentligen regler om hur mycket jag fick röra på mig men var ändå ute och sprang, cyklade och simmade. 


Fortsättning.........

Som ni läste sist fick jag avsluta behandlingen på Mando eftersom jag inte alls var sammarbetsvillig, rymde och hotade om att ta mitt liv. Vad jag inte visste då var att jag skulle komma tillbaka senare, i ännu värre tillstånd än tidigare.


Del 8 , mellan inläggningarna

Jag blev glad då de skrev ut mig, för helt ärligt så hade jag noll lust till att vara i behandling mer. Det kändes bara som massa onödig bortkastad tid. Plus att jag hade missat en månad i skolan. 

När jag kom hem till vardagen igen struntade jag helt i att följa mandos rekommendation av mat och jag återgick istället till svälten. Började tappa i vikt ganska snabbt. Tänkte att "nu kan jag återgå till skolan igen som vanligt". Var på möte i skolan där de sa att jag inte var välkommen till skolan igen, att de tyckte jag var "för sjuk" för att gå i skolan. Att jag istället borde söka till mando igen. Jag blev såklart jätteledsen då jag hade peppat inför att börja skolan igen. 

Tiden gick. Och jag hade varken jobb eller skola att gå till om dagarna. Allting kändes sådär meningslöst och jag drog ner på maten yttligare. Åt tillslut ingenting, drack enbart te om dagarna. Det kändes ändå meningslöst att äta när jag inte gjorde någonting speciellt. (Dumt dumt dumt). 

Jag började så småning om söka små extrajobb och fick jobba som barnnvakt hos en familj samt passa en hund som jag skulle ut med 2timmar/dag. Så jag var ute med hunden på dagen och passade barnen på kvällarna. 
Jag tyckte det gick väldigt bra men tros att jag nu hade någonting att göra kunde jag inte förmå mig att börja äta någonting. Svälten gick automatiskt av sig själv och att inte äta om dagarna blev något slags "normalläge" för mig. Dessutom när ingen var hemma och påminnde mig om dagarna blev det ännu svårare att äta då jag ofta "glömde bort" att äta. 

   

En dag då jag var ute och gick med hunden (som förövrigt var en stor Golden retrever) kände jag hur jag fick väldigt ont över bröstkorgen. Jag kände en smärta jag aldrig hade känt förut och blev väldigt orolig och rädd. Jag ringde till mamma på telefonen och storgrät. Skrek "jag kommer dö". Det var riktigt obehagligt, hade dödsångest. Så jag gick hem med hunden och gick till bussen för att åka hem. Kände att jag var tvungen att äta någonting så jag gick förbi en kiosk och köpte två löstuggummin som jag började tugga på ihop om att öka min energi samt få bort smärtorna i bröstet. Dock fick jag TOKångest då jag tuggade på tuggummina. 

När jag kom hem, fortfarande i tårar, ringde mamma till sjukvårdsupplysningen och berättade om min situation. De sa åt oss att vi skulle åka in till akuten, så vi åkte in till Danderyds sjukhus. Där fick jag lägga mig på en brits och undersökningarna började. Jag var uttorkad så det sattes dropp på direkten. De upptäckte att både puls och blodtryck var extremt lågt. Vidare så visade det sig på mina blodprover att mitt kaliumvärde var väldigt lågt. Kalium är en viktig mineral för b.la vatten/syra balansen i kroppen och för muskelsiglalerna till hjärnan. När de är väldigt låga så kan det skada hjärtat och orsaka hjärtflimmer och arymetri (oregelbundna hjärtslag). När kaliumnivån i blodet ska ligga på 3,6- 4,0 ungefär. Mitt låg på 2,5 . Dessutom var mina njurar kraftigt påverkade. 

Jag fick ligga kvar på medicinavdelningen i 2 dygn. Fortfarande förstod jag inte helt att det var orsakat utav svälten. Och jag tyckte inte att jag var särskilt sjuk. Eftersom mando har en lokal i Danderyd, precis bredvid sjukhuset fick jag och mamma en akut-tid dit då vi träffade läkaren + en sköterska. De sa att de ville lägga in mig igen. Att det var allvarligt nu och att om jag var smart skulle jag acceptera en plats på deras heldygnsvård, igen. 
Minns att sköterskan tittade mig i ögonen och sa:
Accepterar du inte vårt erbjudande kan du vara död om någon månads tid Sofie. Du kommer inte klara dig utan vård i ditt tillstånd. 


Det dröjde 3 veckor tills inläggningen. Och tiden hemma innan var nog den värsta jag någonsin varit med om. Jag kände mig ganska lugn och avslappnad men min familj var alla i panik. Alla var så fruktansvärt oroliga och stämningen hemma var allt annat än mysig. Kände hur jag ständigt fick blickar på mig. Och alla var på mig om att "nu måste jag ta det lugnt" och att jag inte fick röra på mig mer än nödvändigt. Jag var tvungen att sluta jobba som hund och barnvakt. 

Den 20e april 2010 lades jag in på heldygnsvården