Jag var tvungen att läggas in en andra gång på mando. Här får ni läsa om hur det gick och vad som hände då.

Del 9 , andra inläggningen på mando

Jag lades som sagt in den 20 april. Fick som tur var tillbaks min tidigare behandlare P vilket kändes tryggt. Jag fick veta utav P och läkaren att mitt bmi denna gång var så pass lågt så jag var tvungen att sitta i rullstol. Jag förstod det inte riktigt. Varför får jag inte längre använda mina ben?

På heldygnsvården var det väldigt strikt. Man hade uppsikt av personalen dygnet runt och fick inte röra sig det minsta. Allihopa satt i ett enda rum där det fanns soffor och en tv iprincip. Och jag som hade rullstol fick inte ens röra mig därimellan. Skulle jag gå från en utav sofforna till ex toaletten (som kanske var 5-6 meter) var jag tvungen att bli körd i rullstol. För varje dag i rullstolen blev jag mer och mer rastlös. Jag tog verkligen alla chanser jag kunde till att smita ifrån min rullstol och röra på mig. Sjukdomen bara skrek i mig "rör på dig!". Ofta så var det någon personal eller patient som kom på mig med att gympa på toaletten eller jogga på stället. Det jag själv inte förstod var att varje gång jag tränade förlängde det bara tiden i rullstolen. 

Min kropp var i riktigt ruttet tillstånd och jag hade ett antal gånger då jag svimmade av, varav en gång slog jag mig i ansiktet och fick en stor fin blåtira runt ena ögat. Jag blev tvungen att ha "öppen toalett", dvs att man har toaletten på glänt när man ska uträtta sina behov och någon står utanför och lyssnar/kollar på då man kissar/skiter. Jättetrevligt. Eller inte. Men då jag svimmade så ofta var de tvugna till att göra så. 

Jag hade det svårt med maten. Fuskade även där så otroligt mycket. Blev en mästare på att fuska. Kunde sitta mittemot en behandlare och gömma undan nästan en hel måltid framför hennes/hans ögon. Jag ville egentligen inte fuska men när jag väl började göra det så blev det som ett tvång. Jag önskade ibland bara att någon skulle "avslöja" mig men då jag var så "skicklig" på det lyckades de ofta inte avslöja mig. Så jag fuskade på. Maten hamnade överallt utom i munnen. Någon kycklingbit kunde hamna i blomkrukorna, någon potatis i tröjärmen och någon fiskbit inne i värmerummet. Så himla mycket fusk. 

Men efter 1½ månad var det äntligen en behandlare som kom på mig då jag försökt gömma undan massa pannkakor. Hon genomskådade mig totalt och sedan den dagen fick jag mer bevakning på mig vid måltiderna vilket jag tyckte var skönt men ätstörningen hatade. 

Efter 2 månader slapp jag rullstolen. Sådan lättnad! 
Jag började tjata på personalen att "nu är jag frisk nog för att skrivas ut".  De tyckte såklart att jag skulle stanna ett tag till men då jag var så extremt envis fick jag min vilja igenom och de var tal om att jag skulle slussas över till dagvården. Jag hade hotat med att skriva ut mig helt om jag inte fick komma över till dagvården så jag antar att de tyckte det var bättre än ingenting. 

 

Jag kom över till dagvården och bytte behandlare till A som jag gillade från första början. Har faktiskt än idag kontakt med A och vi hörs regelbundet. Han är en underbar människa! Han hade även en väldigt annorlundare syn än de övriga behandlarna då han tyckte att man skulle spendera så lite tid på mando som möjligt. Så sålänge jag åt bra så behövde jag inte vara på mando alla dagar utan kunde börja vara hemma istället eller ex träffa någon kompis på stan. Han gav mig väldigt mycket frihet vilket jag inte var van vid. Och jag kände lite att "vi får se hur det går nu när jag får denna frihet". A gick på semester under en månad och sa att jag också kunde få "semester" från mando under en månad. 


Min sommar var nog en utav de härligaste någonsin. Dock så gick jag helt ifrån allt vad matschema hette och åt lite som jag ville. Jag svälte mig inte, men åt heller inte efter mitt schema. Åt mycket glass och annat gott som jag inte hade kunnat unna mig på flera år. Umgicks mycket med kompisar, tog upp kontakt med många jag inte träffat på flera år och försökte leva så "friskt" jag kunde. Var fortfarande grovt underviktig och hade egentligen regler om hur mycket jag fick röra på mig men var ändå ute och sprang, cyklade och simmade. 


Fortsättning.........

 

Jonas som numer läser

23 februari 2014 23:52

Jag blev väldigt nyfiken på den "detalj" nu; du skrev att "... jag tyckte var skönt men ätstörningen hatade" - menar du att du upplevde(/upplever?) sjukdomstänkandet som någonting utanför dig, eller i alla fall kan se det som att det inte är "du" som pushar det beteendet/tankarna... Hoppas du förstår ungefär vad jag frågar och undrar, det är svårt att formulera <3

Sofie

25 februari 2014 15:57

ja, asså jag kan ju liksom förstå när det är den "sjuka" sidan av mig som talar samt när den friska sidan talar.
samtidigt så tog det väldigt mkt energi att behöva fuska så mycket med maten som jag gjorde så det var nästan en lättnad när någon kom på mig om du förstår vad jag menar :) ?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...