Den här veckan har inte varit som de senare veckorna. Plötsligt har jag fått väldigt mycket mer tid om kvällarna än vad jag brukar ha. I tisdags blev min gymnastikträning inställd då två av tränarna var sjuka. "No big deal" kanske folk tänker men för mig blev det en väldigt jobbig situation då jag de senaste tisdagarna sedan i januari har gått och tränat gymnastik. Jag har gjort det även under de veckorna då allt känts som värst just bara för att jag har känt att gymnastiken har varit en av de få sakerna som fått mig att inte tappa greppet helt , det enda som fått upp min livslust lite för stunden. Så för mig blev det en stor och jobbig grej att inte kunna få gå och träna i tisdags kväll. Har dessutom skaffat lite nya bekantskaper i min gymnastikgrupp , fyra trevliga människor som jag hoppas kunna fortsätta umgås med när kursen är slut. 

Har kommit hem tidigare om kvällarna hela den här veckan pga olika anledningar och en del av mig har tyckt att det varit skönt då jag kunnat vila och lägga mig tidigare om kvällarna samtidigt som det är väldigt jobbigt att få så mkt egentid hemma då det är då alla mina tankar kommer upp. Jag ser ju medvetet till att ha massvis med saker för mig bara för att slippa tänka. Orkar egentligen inte tänka alls för börjar jag tänka på något som känns svårt så spårar det oftast ut fullständigt och jag kraschar . Ibland varje eller varannan natt. Så på något sätt är ensamheten och den fria tiden hemma det värsta. Vet ju att jag måste ta tag i detta. Måste klara av en lugn kväll hemma utan att få total panik. Måste kunna ta det lugnt ibland och bara vara.  Landa i och känna mig bekväm med att vara med mig själv.  Ska börja hos psykolog för allt detta + mycket mer nästa vecka. Var och träffade henne i onsdags och hon värkar snäll.

Ta hand om er. 

  

Är fortfarande sjukling. Fast mår lite bättre nu ikväll än vad jag gjort tidigare dagar samt vad jag gjorde imorse. Var verkligen så taggad på att åka och klättra med en gymnasievän idag men fick skicka ett sms och förklara att jag verkligen inte kan då jag är sjuk. Sjukt(höhö) jäkla trist verkligen. Trist att behöva säga nej till en god vän dessutom. Känner att om jag bara säger nej en gång så kanske hon inte frågar mig om jag vill ses fler gånger. 

Kände att "visst hade vi kunna gått och klättrat" men då hade jag nog blivit sjukare och inte kunnat jobba imorgon. Är iofs väldigt otagg på att jobba men måste ju ha in någn inkomst, är riktigt jäkla fattig just nu så det är tragiskt. 
Har spenderat dagen mestadels på en soffa, sovandes eller vilandes. Sett på miljontals youtube-klipp samt städat huset på övervåningen. Hittade rätt intressanta saker i mitt rum som jag trodde var borta sen längesedan. Rensade alla hyllor på gamla böcker, block, papper osv. Rensade även alla skivor vi hade i vardagsrummet och hittade allt möjligt smaskigt. Hittade en cd-skiva med massa bilder från gamla digitalkameror. Så sjukt kul. Insåg att jag fotade väldigt mycket när jag var yngre. Vad händen med den hobbyn liksom? Det är ju hur kul som helst!! 

Ska se på reprisen av Ex on the beach snart (SÅ skönt att kolla på det och bara slippa tänka så jävla mkt hela tiden) och lyssnar just på nu "Pira och Bråding på p3" medan jag bloggar och skriver manus. 


  

Hörrni, att ständigt försöka ha fullt upp om dagarna och försöka sysselsätta sig varje liten minut på dygnet för att försöka tänka på allt det jobbiga , kan ibland bli lite för mycket.  Jag jobbar så långa dagar på jobbet just nu och egentligen räcker bara det för att få mig att bli sådär supertrött och däckad. Har seriöst aldrig jobbat så här mycket, såhär många timmar förut. Sedan efter jobbet tränar jag oftast ett pass, antingen på gymmet eller ett gymnastikpass. Detta är ju såklart helt mitt val. Hade inte behövt träna egentligen men då det tar bort fokus och får mig att rensa huvudet är det så pass skönt. Sen så tränar jag ju för att bli starkare (på gymmet) och för att bli mer tekniskt duktig och utvecklas inom gymnastiken. Just nu är prio ett att klara av att göra en handvolt.

Jag åker hemifrån strax innan 7 på morgonen och kommer hem ca 22.40 Är med andra ord ALDRIG hemma. När jag kommer hem slänger jag mig i duschen, äter något snabbt och hinner kanske in på datorn någon timme för att blogga, se på youtube-videos för att sedan försöka sova. Har så svårt att sova när jag kommer hem sådär sent. Det tar ju minst 1½ timme för mig att varva ner och jag somnar runt 00.30-01.00 på nätterna. Kliver upp 06.00 så jag vet inte vart sömnen tar vägen direkt. Min kropp iallafall, tycker inte om detta levnadssätt och protesterar genom att dra på sig olika symtom som halsont, huvudvärk, värk i kroppen och feber. Så idag gick jag hem från jobbet med feber. Great. 


Statusen ang. Jonas då. Ja vart fan ska jag börja? Saknar honom fortfarande, som fan. Men samtidigt kan jag just nu inte ha kontakt med honom då det gör för ont. Jag kan fortfarande inte acceptera (eller okej acceptera kan jag, men tycket fortfarande hans val är helt crazy) det här med den lilla flikcan i teatergruppen och hur han bara kunde "glömma" mig. Jag har lärt mig att värdera mig själv högt och tycker därför att om han gör detta (förlåt) idiotiska val så är han inte värd att få vara med mig. Samtidigt saknar jag att bara vara med honom, ha kul ihop, skratta ihop, umgås(oavsett om det är pojk/flickvän , själsfränder eller bara vänner). 

Låtar får mig fortfarande att bryta ihop i tårar. Jag är ju så patetisk men låtar har och kommer alltid påverka mig starkt. Vet inte varför men musik går helt enkelt rakt in i hjärtat på mig.  Och visst, kan ju ta låtval efter hur jag vill känna mig och må men det är ändå väldigt skönt att lyssna på "vackra låtar" då man är ledsen. Skönt att kunna få gråta och släppa ut alla sina tårar till dessa låtar. Har ju som jag skrev förut svårt just nu att få ut mina tårar och känslor när jag är omkring folk. Därför gråter jag för mig själv när jag lyssnar på musik. Just nu är det dessa låtar som går på repeat. 

Sarah Dawn Finer    Älskar denna kvinna. Så underbart otroligt fantastisk. 3 underbara låtar av henne. 

Sedan denna fina låt som sätter så mycket ord för allt jag känner just nu

Var på Fitnessgalan idag med fina Angelica. Aldrig varit där förut och visste inte vad det handlade om eller någonting men hört en hel del snacka om den och Angelica hade tydligen varit där förut så hon fick bli min guide idag. Mötte upp henne i Solna och vi gick dit tillsammans. 

Jag har väl aldrig varit någon såndär hälso och fitness-person direkt. Har dock börjat bli mer och mer intresserad av det sedan sommaren 2014 då jag efter många års träningsuppehåll började träna igen. Kände att jag tyckte om det. Kroppen var rätt svag och skör efter alla år med svälten, med muskelmassa noll så det kändes som att jag byggde upp kroppen från noll igen. Har även nu sedan i höstas även börjat prova på andra träningsformer så som aktobatik och gymnastik nu i vintras. Älskar att vara aktiv och röra på min kropp. Älskar att känna och se hur kroppen blir starkare och känna hur jag utvecklas och lyckas göra trixen och övingarna bättre. 

När det kommer till hälsoprodukter känner jag mig rätt lost i den djungeln. Olika kosttillskott, proteinpulver, aminosyror osv. Vet inte vad man ska ta, vilket märke osv. Älskar de barsen som finns ute på marknaden såsom swebar, gainomax samt raw-food bars. Men utöver det är jag inte så kunnig. Har fått smaka på sjukt mycket olika drycker, pulver och annat idag. Känner mig fortfarande lost men inte helt lika lost som innan.

Träffat på så mycket olika människor och känner mig SÅ inspirerad att själv ta tag i min hälsa och välmående. Har inte direkt levt så bra den senaste tiden + att mitt psyke varit helt fucked up. Mår fortfarande dåligt pga olika omständigheter. Min själ är inte helt okej men jag försöker verkligen jobba på det.  Har dessutom sätt otroligt många snygga killar idag på mässan och känner ett litet gnutta hopp om att kanske finns den rätta killen för mig NÅGONSTANS. Träffat på dösnygga Kevin Triguero från Top Model Sverige. Eyecandy for real. Även blivit uppraggad/flörtad med av en kille. 

Känner iallafall efter idag att jag vill börja min resa mot att bli en ny och bättre människa. Att det som har hänt har hänt. Att jag måste försöka leva livet och flöja mitt hjärta mer. Göra saker JAG verkligen mår bra av.  Jag saknar Jonas som fan, JA, men kan på något sätt inte sluta leva. Älskar honom och även om en del av mitt hjärta alltid kommer önska att vi kom tillbaks till varandra så kan jag inte sitta och vänta på det heller. Är det menat att det ska vara vi så kommer vi hitta varandra i framtiden.  Det kanske blir om 1, 3 eller 7 år. Jag kan inte påverka det. Är det menad att vara så kommer det bli så. Är det inte menat att vara vi kommer vår relation rinna ur sanden. Jag kan inte , under tiden som går nu, sitta och vänta på honom och sluta leva. Även om jag vill det flera nätter.  Vaknar upp ibland och bara storgråter för att han inte står vid min sida.  Är glad att jag iallafall har några vänner som värkar bry sig. Även om en vän aldrig kan ersätta en pojkvän. 


Livet känns iallafall inte sådär supertungt idag. Idag kan jag andas. 

  

Det är så tungt. Och svårt. Det är som att livet för närvarande står stilla.  Ni som aldrig har upplevt olycklig kärlek kan nog aldrig ens ana hur detta känns. Ni som aldrig blivit dumpade av er största kärlek kan inte förstå smärtan i bröstkorgen. 

Jag kan säga att jag har kommit till den punkten då jag har accepterat att nej jag och Jonas är inget par längre. Men känns det okej? Känner jag att jag mår bra nu? Nej och åter igen NEJ. Det känns inte bra någonstans. Det är svårt att klippa banden med någon som varit ens närmaste vän och trygghet under en sån lång tid. Den som man trodde var ens bästa vän och som man trodde alltid skulle finnas där för en. Jonas vill inte ens ha mig i livet som sin vän, vilket gör mig både ledsen, sårad och fruktansvärt arg. Jag vet ärligt inte om jag är mest ledsen eller mest arg just nu, troligtvis en kombo av båda. Det gör ont i mig ett en sån lång relation och vänskap som vi hade så enkelt kastas bort. Att han utan att tveka en sekund kastar bort allt. Jag förstår inte hur man kan göra en sån sak. Förstår inte hur man tänker när man gör så.

Av respekt för Jonas tänker jag i nuläget inte berätta så mycket mer om oss då läget är jobbigt som det är ändå. Men jag måste sörja just nu. Måste få gråta, skrika, stampa och slå. För jag känner fortfarande att det är en pusselbit som saknas i mitt hjärta. Jag gav allt jag hade och lite till.  Jag är på riktigt rädd för att jag i framtiden inte kommer kunna komma någon så nära igen då jag kommer vara så rädd för att bli sårad/lämnad/sviken igen. Vill inte att någon ska behöva må som jag gör nu och gå igenom det jag gör. 

Men för att återgå till rubriken. Jag har svårt för att hitta inspiration och motivation till någonting just nu. Jag vet att jag är en tjej med massa mål och drömmar egentligen men allt detta har gjort mig så svag och trött. Det tar på energin något enormt så jag är helt slutkörd mental och fysiskt. Dimper ner i soffan efter jobbet och tuppar av utav utmattning. Samtidigt som jag sover sämre än någonsin. Vilket gör de långa dagarna på jobbet svåra. Jag skäms när jag ser vad det är jag skriver. Att jag låter mig själv påverkas så mycket. Fan! Känner hur ögonlocken sagta stänger sig över ögonen och jag tappar räkningen på hur ofta jag slumrar till om dagarna. 

Jag VET att jag har haft drömmar om att skapa danskoreografier, bli duktig och utvecklas inom gymnastiken. Ville skriva texter och sjunga in låtar. Öva på min sångröst. Hade även en dröm om att köpa kamera och starta youtube-kanal(har google drive dokument med flera sidor av saker jag ville filma). 

Mitt liv är en aning kaos just nu men det måste väl ändå släppa snart. Ellerhur? Dock sitter såren kvar länge men jag behöver väl inte vara såhär fruktansvärt ledsen och påverkad av allt? 

  

Jag saknar dig. Saknar dig så jävla jävla mycket. Vill bara spola tillbaks livet ett halvår tillbaka.

Asså jag pallar inte. Klarar fan inte av att möta fler nätter av gråt. Hur jävla jobbigt kan det vara att leva? Kan inte ens uppskatta och se de bra grejjerna med mitt nya jobb. Spelar ingen roll någonting längre. Bara gråter och gråter hela jävla tiden. Snälla tårar sluta rinna förfan!

Folk säger att det blir bättre med tiden, du kommer snart sluta tänka på han, du kommer gå vidare med ditt liv och må bättre. Hell no!  Just nu blir det bara jobbigare och jobbigare för var vecka som går. För varje vecka som går är det yttligare en vecka utan honom. En vecka utan att få somna tätt intill honom. En vecka utan att få krama honom. En vecka utan hans kyssar osv. Känner mig så jävla patetisk men jag har för ont i hjärtat för att ens orka leva just nu. Så enkelt det bara vore att ta sitt liv och skita i allting. Bara få slippa kämpa med livet nu. Slippa vara så jävla stark hela tiden.

Fuck life.  That´s just the way it is.

  

Oh how I hate those nightmares.  Var rätt nere när jag gick och la mig inatt och med tusen olika tankar som snurrade i huvudet la jag mig för att lyssna på en podcast runt 1 på natten. Skulle upp vid 7 så hade lite halvt panik över att inte hinna få någon sömn alls inatt. Låg och lyssnade på podcasten och istället för att lyckas somna (måste ha lite ljud omkring mig för att kunna somna) slutade allt med att jag lyssnade klart på podcasten istället och klockan blev 2. PANIK. Kommer vara på zoombiestadiet imorgon(idag asså).

Somnade på något sätt men natten innehöll en massa jobbiga mardrömmar. De flesta involverade Jonas på olika sätt. Jonas som satt och kysste en främmande tjej på en barnbänk i närheten av mitt jobb. Jonas som satt och grät i ett mörkt rum och värst av allt, Jonas som föll ner från ett brant stup och dog. I drömmen så var vi uppe på ett högt berg vid ett brant stup och jag "råkar" knuffa till Jonas så han tappar fotfästet och ralmar ut för stupet. Jag tar tag i hans hand och försöker dra upp honom men bådas händer är svettiga och vi glider. Tillslut måste jag släppa honom och han faller ner mot sin död. FAN!  Tänk er typ Titanic-scenen när dom kommit ut från båten och Rose inser att Jack inte kommer klara sig så hon släpper ner honom i vattnet.

Grät grät och grät så jag skakade när jag vaknade upp runt 06 på morgonen, alldeles dyblöt och kallsvettig längst hela ryggen. Hatar drömmar som dessa. Hatar att vakna upp gråtandes med en sån stor smärta i bröstkorgen.


Har jobbat idag och försökt leva så normalt som möjligt trots tårarna under ögonlocken. Är jag patetisk som säger att jag känner mig ensam? För det gör jag. Så fruktansvärt ensam! Har börjat få kontakt med folk på jobbet vilket känns bra men still, det är bara ytliga kontakter som jag inte tror jag kommer träffa någonting utanför jobbet.

  Gullat med en sådan här liten skrutt idag och det var väl egentligen det enda bra med dagen. Annars har jag väl mest... gråtit.

  

Så i lördags hade vi föreställning av vår teaterpjäs. Premiären avvärkade vi redan nere i Malmö så det var alltså andra föreställningen vi hade nu, borta i Gnesta. Det var både en bra men samtidigt en fruktansvärt hemsk dag. Jonas och jag går ju i samma teatergrupp och att möta honom just nu känns både fruktansvärt bra men samtidigt så jävla sorgligt.  Jag ville helt av allt bara springa och krama honom, lösa alla våra jävla problem och svårigheter där och då men vet ju att det inte funkar att göra så. Vi kommer förhoppningsvis få chansen att prata på djupet i framtiden. Vet bara inte om det är om 1 månad eller om 1 år liksom.


Känner mig helt förkrossad just nu. Varför är det så jävla svårt?  Jag vill bara vara glad men kan inte helt vara det. Känner mig så ensam. Så svag. Så krossad. När fan kan man få må bra då? Är det för mycket begärt. Och då menar jag inte att vara glad i någon timme utan i veckor, ja kanske till och med i månader.
Föreställningen då, hur gick den? Jag vet fan inte. Minns inte så mycket från den utan försökte mest kämpa med tårarna och kämpa med impulserna att inte gå och krama Jonas. Fan!
Pjäsen gick nog helt okej ändå, dock vet jag inte alls hur min prestation var. Med tanke på att jag försökte bara slå av alla mina känslor så gjorde jag nog inte så bra ifrån mig. Orkar inte bry mig just nu ändå, sorry. Försöker bara andas och överleva.