Ush vad allting känns jobbigt just nu, vad allting känns tungt. Kan under vissa stunder känna att "fan jag orkar inte mer nu" men på något underligt sätt går ändå dagarna förbi. Försöker verkligen att bara ta en timme i taget, eller ibland bara en minut i taget och överleva det.

Känner mig så stor stor stor just nu och det gör ont i mig. Gör riktigt ont och jag blir gråtfärdig utav att se mig själv. Av att se ner på mina lår som växer sig större och större för var dag som går. Av att känna hur man fysiskt sett blir större för att jag måste bli större är ett faktum. Det får jag helt enkelt acceptera varesig jag vill eller ej. Känner mig ganska nöjd med den kropp jag har idag(eller nej det gör jag inte, kommer alltid vilja bli mindre, men jag kan acceptera den kropp jag har idag). Magen känns uppblåst och stor och gör ont hela tiden.   

Idag har jag vart lite i pysselverkstaden men annars har dagen gått ut på absolut ingenting. Ätit och slöat sig, jag vill ut och ta en promenad snart men som läget är nu kan jag ju baara drömma om det. Drömma om att få komma iväg någonstans.

Ikväll kommer farmor, miss her like crazy så det ska bli moojsigt. Jag hoppas hon kan ta ut mig en sväng i rullen så jag får se lite annan miljö än mandos dystra väggar. Eller få komma hem en dag, håller på att go bananas av att inte få träffa familjen och kissen. Jag tror verkligen jag skulle klara av det, klara av att äta mitt mellis hemma. Varför kan inte mando fatta det? Varför kan de inte ge mig en chans och se hur det går? Behöver ju inte bli katastrof av allt, det kanske rent ut sagt kommer gå jättebra! Lite frihet är det enda jag begär, är det för mycket begärt?