Well, har varit borta från bloggen länge nu. Dåliga saker har avlöst varandra och jag har mått allmänt skit. Vissa dagar har varit lite lättare och andra har varit pain in the ass- svåra men det har alltid varit under underliggande ångest. Fan ta denna jävla ångest och alla demoner i huvudet. Jag är verkligen störd! Eller så är jag faktiskt helt normal. Det kanske är helt normalt att känna sådana här känslor efter att två viktiga individer snabbt försvann ur mitt liv? 

Mitt jobb på djurakuten går inte toppen heller, utav olika anledningar. Ska faktiskt bli lite skönt att sluta där i augusti när min teaterskola börjar. Bara få fokusera på teatern. Slippa känna så jävla mycket press över allt annat och .........slippa träffa eller behöva tänka på Jonas. För jag tänker såhär: I höst på skolan kommer jag lära känna massa nya människor, och förhoppningsvis några schyssta killar också. Kanske jag kan hitta någon/några som jag kommer riktigt nära? Saknar den där närheten med någon. Den fysiska närheten. Saknar att ha någon att ligga och krama på om kvällarna. Någon att kyssa passionerande. Någon att få älska igen. Jag har så mycket att ge, så mycket kärlek att dela med mig utav. Behöver få ge den till någon bara. 

Passar en liten katt nu denna och nästa vecka och jävlar vad kärlek hon får av mig. Hon blir övergöst av kärlek. Djur är så himla awsome. Bäst bäst bäst. Djur kan man alltid lita på. 

Ska se netflix nu och drömma mig bort i en annan värld.