Känsligt och laddat ämne för mig. Eller det är det nog förresten för alla. För....finns det någon som egentligen tycker att det är kul, trevligt att hetsäta? Tappa kontrollen helt och bara vräka i sig allt som kommer i ens väg.
Jag kom in i ett extremt dåligt mönster med hetsätningar för ungefär 4 månader sedan. Egentligen så var det nog inte så konstigt att jag började hetsäta eftersom min kropp bokstavligt talat SKREK efter föda då jag hade svultit mig själv så länge. En del utav mig skäms för att berätta detta medan en annan del vägrar att skämmas. 

Mina dagar var verkligen kaos. Åt ALLT jag kom åt.    

Jag åt tills jag inte längre kunde stå upprätt. Åt tills det fysiskt inte gick att få ner mer. Tills jag mådde riktigt illa.  Kunde helt enkelt inte sluta. Jag åt mat för 2-3 dagar under loppet utav några timmar. Jag fick sådana plågsamma magsmärtor utav all mat. Blev ofta så matt och svimfärdig så jag brukade falla ihop. Matkoma kan man verkligen snacka om. 

Och även om jag faktiskt inte ville fortsätta äta längre så kunde jag inte stoppa mig själv. Det var som att någon annan hade tagit över min hjärna. 

   


Mina föräldrar blev tillslut tvugna att låsa in all mat vi hade. Det var nästan så att de övervägde att sätta hänglås på kylskåpet. Bara för att hindra mig ifrån att äta ihjäl mig själv.
Jag började hantera ALLA mina känslor jag hade med mat. Var jag glad åt jag. Var jag ledsen åt jag. Var jag upprörd åt jag. Var jag trött åt jag. 

 

Som tur var så blev det bättre och bättre men det var några veckor som var helt fruktansvärda.

Jag vet att ni är fler där ute som varit med om liknande saker. Och vad jag vill säga till er är. SKÄMS INTE. Och jag förtstår om det är svårt att ta till sig eftersom just hetsätningar är så skambelagt. Att det inte är någonting man ska prata om. Men samtidigt är det en sån vanlig grej. Många lider utav det. Speciellt vanligt är det efter en längre period utav svält/dåligt ätande. Kroppen är smart och den vill ta igen för den näringen den inte fått tidigare. Jag önskar bara att jag hade förstått det DÅ när jag var mitt uppe i det. Att någon skulle lagt sin hand på min axel och sagt "det är okej Sofie, du SKA inte skämmas".


Och OM ni råkar hetsa/överäta snälla försök att INTE kompensera det dagen(arna) efterråt, det gör bara saken värre. Då hamnar ni bara åter igen i det där onda cirkeln igen och det blir ÄNNU svårare att ta sig ur.  Anklaga INTE er själva för mycket om det skulle hända att ni hetsade någon gång. Att begå misstag är mänskligt. Ingen kan vara perfekt. Alla får bakslag.

Ny vecka. Nya möjligheter.
Blev av med mitt extrajobb förra veckan så det var en rätt jobbig vecka. Så nu är jag i full gång med att söka nya jobb igen. Ska ut på jobbjakt med Angelica på fredag, haha. Funny funny.
Ska även imorgon bege mig ut på äventyr och åka runt till diverse tv-produktionsbolag och dela ut statist cv:n. 
Har nästan saker planerade varje dag den här veckan och det är bra. Blir lite gladare i själen när jag har saker att göra och är på språng.

Har levt lite som en hamster den senaste veckan. Varit uppe länge om nätterna och sovit om dagarna. Inte med flit men har bara haft så sjukt svårt att somna. Ofta ligger jag i timmar och funderar och sedan inser jag att klockan vips är 05.00 och att solen börjar gå upp. Somnar jag då? Nej, då blir jag piggare istället.
Suck. Ibland känner jag bara såhär
      


Nu ska jag sluta med att blogga och istället knarka arbetsförmedlingens hemsida. Chao.

Sitter här ensam hemma med ett glas cola och en marabou starbar. Det får mig att tänka tillbaka på en händelse i våras. I mars rättare sagt. Jag var med på en reklamfilms inspelning för marabou sorten starbar. Jag brukar älska sådana saker men denna gång var det bara hemskt. En riktigt jobbig upplevelse.

Filminspelningen utspelade sig ombord på en buss. Jag var så fruktansvärt mager och svag vid detta tillfälle. Minns hur jag hackade tänder och frös ända in i benmärgen när jag var påväg mot inspelningsplatsen. Lager på lager med kläder. Två tjocka fleesetröjor under min dunjacka. Iallafall. Det var ganska mycket folk på plats inne i bussen och jag blev placeras ganska långt bak där jag skulle stå upp och hålla i en ledstång medan bussen körde omkring inne i stan. Tror vi filmade i fyra, kanske fem timmar non stop. Vi fick dessutom inte någon påfyllning, varken dricka eller käk ombord på inspelningsplats. Så dåligt som jag mådde. Efter två timmars stående började jag må riktigt illa. Jag började se suddigt och min kropp började skaka. Jag trodde jag skulle falla ihop mitt ibland allt folk.

Jag minns att jag sa till en tjej som stod bredvid mig som jag pratat lite med ibörjan av inspelningen och sa till henne att jag inte mådde bra. Jag var vit som ett lakan i ansiktet. Minns att hon lyckades få tag på den statistansvarige. Hon kunde tyvärr inte göra någonting just då eftersom de precis skulle påbörja en ny scen. Så jag höll ut....någon timme. Mer gick inte. Efter det kunde jag äntligen kliva ut ur bussen. Jag minns att jag gick bakom en buske och spydde. Sedan fall jag ihop utav utmattning. Det var hemskt. Dessutom skämdes jag så inför alla andra. Kände mig som en idiot.

      

Ibland tror jag att jag blev så sjuk som jag blev pga mitt enorma uppmärksamhetsbehov.
Jag har alltid velat vara hon i rampljuset. The centre of attention. Har alltid velat vara den som fått mest uppmärksamhet. Det märktes redan i småbarns-åldern. Och det där har följt med mig hela livet. Har tagit alla chanser jag kunnat för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt.

Då jag gått in i behandlingar har denna egenskap bara gjort allting värre. Gjort mig sämre. Sjukare.
Jag lärde mig ganska snabbt att ju sjukare man var desto mer vård och omsorg fick man.
För det är ganska självklart att en person med livsfarligt låg vikt som ligger med sond får mer uppmärksamhet än en normalviktig person som mår dåligt men äter hyffsat okej. Tyvärr. Därför försöker jag vara så sjuk jag kunde, för då skulle jag ju få ännu mer uppmärksamhet.

Jag har haft så lågt självförtroende och självkänsla att det har känts som att den enda möjligheten för mig att få uppmärksamhet på har varit genom att göra  "dåliga" saker. Som att mina bra egenskaper inte räckt.

Jag minns särskilt en händelse i vintras då jag var på samtal hos min behandlare på scä. Det var någon vecka efter min Turkiet-resa och jag hade gått ner mer i vikt. Min vikt var då livsfarligt låg. Satt inne på behandlarens rum och började må dåligt. Kände mig yr och vimmelkantig. Jag sa det till henne. Hon tog min puls, fick en oroad blick i ögonen och sekunden efterråt gick hon och hämtade en näringsdryck som hon tvingade i mig.
Det var inte kul att bli itvingad drycken men jag minns hur "bra" det kändes då jag märkte att hon blev oroad. Det var som att jag fick kickar utav det. Som att jag blev hög på droger.


Så jag fortsatte tappa i vikt och jag NJÖT varje gång jag märkte hur oroade folk blev. Njöt över den stora uppmärksamheten jag fick. Det är ett utav mina största problem och jag jobbar fortfarande med det varje dag. Jobbar på att försöka få uppmärksamhet av "bra" saker men det är svårare än ni tror.

Är jag den enda? Det måste finnas fler där ute som är/varit som jag.

Jag ska inte klaga på dagen. Har haft en bättre dag än på länge. Visserligen började det kanske inte toppen men slutade ändå bra. Jag har spenderat eftermiddagen/kvällen med två gamla gymnasievänner. Två helt underbara personer. När jag är med dem kan jag ha som en fristad och lämna problemen bakom mig för en stund. Jag blir en helt normal ungdom som alla andra. Slipper älta alla problem och bekymmer.

Det finns två sorters människor. De som gör en trött, nedstämd och tar energi, energitvjuar. Och de som gör en glad, får en att gå framåt och ger energi, energigivare.
Ni vet när man har umgåtts med en person och kommer hem helt trött och slutpumpad på energi. Så ska det inte vara. En träff med någon ska inte kännas som ett helt maratonlopp. Då är någonting galet. Man ska inte längta efter att träffen ska vara över. Mina vänner är energiGIVARE. Har fått skratta så mycket idag och även fast klockan är mycket har jag massvis med energi i kroppen.

Vi har varit och käkat på en vegatarisk resturang och avrundat det hela med en promenat i stan. Jag har inte riktigt insett hur vackert det är i Stockholm. Men jösses alltså.

Det är vid dessa ögonblick jag förstår varför jag kämpar.

Hej. Idag har jag varit med min klasskompis Emma. Det började med att jag gick ut för att möta upp henne, sedan gick vi hem till mig. Vi hade i flera veckor pratat om att vi skulle baka någonting. Hittade ett intressant recept på "trasselkakor" i någon Julia-tidning. Det var en sida med halloween special.
Det var lite knepigt och tog ganska lång tid men tillslut hade vi våra färdiga kakor. Jag vet inte om dom blev goda eller inte för jag smakade aldrig på dem men enligt Emma blev dom goda.

Efter bakningen åt vi lunch. Det blev en billyz panpizza med juice för Emma och en morot med vatten för mig. Jag känner bara helt enkelt att jag inte vill äta längre. Var helt slutkörd när hon hade gått hem. Kände mig svag och trött i hela kroppen. Åkte och hyrde film med mamma på eftermiddagen, klättertjuven. Jag minns inte så mycket utav filmen. Tror jag somnade efter halva. Dessutom kunde jag inte koncentrera mig alls på handlingen. Hade allt för mycket ångest över min kopp oboy jag var tvungen att dricka den kvällen.


Sorligt. Sorgligt. Sorgligt. Blev några veckor senare inlagd på sjukhus. Jag var egentligen för ung för allt det där. Vilken 10-11 åring ska bry sig så mycket om mat och utseende?

detta är ett utav de svåraste sakerna. det som förmodligen kommer att ta längst tid för mig att hitta, att acceptera. min nya friska identitet utan ätstörningar.
det känns väldigt läskigt och främmande. jag har varit sjuk i över halva mitt liv att sjukdomen och jag har blivit ett. vi har smält samman, och jag kommer knappt ihåg hur ett friskt liv känns. jag har ju liksom alltid varit "den sjuka sofie", hon med ätstörningarna.

hur var jag då, innan allting började? det enda jag kan gå på är gamla fotografier. jag var nog rätt glad då tror jag. många bilder på mig har jag ett stort smile på läpparna. har livet verkligen varit sådär underbart och bekymmerlöst en gång i tiden?

jag blir ledsen då jag tänker på alla de människor jag träffat på senare tid. alla kontakter jag knutit. det känns sorligt att inga utav dem har fått chansen att lära känna den friska sofie. jag har en kontakt kvar från tiden som frisk, EN ENDA. hon betyder allt i världen , tack A.

jag är rädd. livrädd. skulle ljuga om jag sa någonting annat. rädd för den nya personen utan ätstörningar. hur kommer hon att vara? kommer hon vara någon som jag tycker om?
fast.... det kanske är just rädd som jag behöver vara?

 

När jag gick runt i hemma idag fann jag en sak som varit borta under en längre tid. En sak jag faktikt letst efter men inte hittat. Min gamla dagbok. Jag har aldrig varit någon hejjare på att skriva. Tröttnar ofta och glömmer bort att skriva. Tänker att jag ska göra det men glömmer ändå ofta bort det. Men annars tycker jag att en dagbok är ett utmärkt sätt för en att få utlopp för sina tankar och känslor.

Hur som. Jag var 10 år då jag började sjunka in i ätstörnings-träsket. Då folk omkring mig märkte att allt inte stod helt rätt till. Då jag började fiffla med mat och påvisa olika symptom.
Då jag var så ung togs jag på allvar utav sjukvården och några veckor efter min 11års dag blev jag genom BUP och skolsköterskan inlagd på Eugeniahemmet- en avdelning för barn med psykiska bekymmer. Egentligen var det inte den hjälpen jag behövde men det fanns ingenting annat för mig vid den tiden.

Allting eskalerade snabbt och jag slutade äta helt totalt. Varken mat eller vätska nuddade mina läppar. Då jag svimmade av en morgon på toaletten hade läkarna inget val. De var tvungna att sätta sond på mig. Vikten rasade till ynka 19kg. Jag blev sängbunden. Fick inte resa mig upp ens en gång och hade extravak samt att någon skulle följa med mig på toaletten . Förnedrande är bara förnamnet. Vilket jävla liv för en liten 11årig flicka . Jag skulle varit ute i livet, lekt med mina klasskompisar. Bara fått varit barn.

Då jag hade sond kunde inte Eugenia till en början ha hand om mig så jag skickades till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där började jag för första gången i mitt liv skriva dagbok. Mina dagar var så fruktansvärt långtråkiga så det fanns inte mycket att göra. Skrev mycket om vardagarna på Astrid Lindgren. Om alla pysselsaker jag gjorde, om de olika bakböckerna och recepten jag hittade i olika tidningar. Om personalen som kom och gick . Om sondslangen som skavde som en idiot. Det är så mycket känslor i den dagboken och to be honest så blir jag ganska ledsen av att läsa om det. Om den smärta jag gått igenom. Ännu mer ledsen blir jag när jag tänker på att det fortfarande är jobbigt. När fan ska man få må bra? - Det är upp till dig hur lång tid det ska ta har jag hört.

Ja, men HUR GÖR MAN? Om jag ändå visste det. Visste jag exakt hur jag skulle göra för att få må bra är det klart jag skulle göra så. Ingen VILL må dåligt. Så, hur gör jag?

Funderar på att publicera inlägg från dagboken. Men kanske är det bara dåligt? En sak jag GILLAR med att läsa gamla dagböcker är att man ändå lär känna sig själv lite bättre. Jag kan nu 10 år senare analysera mig på ett hela annorlunda sätt än jag kunde då. Jag är en mer mognare och starkare person. Jag kan se saker ur andra perspektiv nu.