Ibland tror jag att jag blev så sjuk som jag blev pga mitt enorma uppmärksamhetsbehov.
Jag har alltid velat vara hon i rampljuset. The centre of attention. Har alltid velat vara den som fått mest uppmärksamhet. Det märktes redan i småbarns-åldern. Och det där har följt med mig hela livet. Har tagit alla chanser jag kunnat för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt.

Då jag gått in i behandlingar har denna egenskap bara gjort allting värre. Gjort mig sämre. Sjukare.
Jag lärde mig ganska snabbt att ju sjukare man var desto mer vård och omsorg fick man.
För det är ganska självklart att en person med livsfarligt låg vikt som ligger med sond får mer uppmärksamhet än en normalviktig person som mår dåligt men äter hyffsat okej. Tyvärr. Därför försöker jag vara så sjuk jag kunde, för då skulle jag ju få ännu mer uppmärksamhet.

Jag har haft så lågt självförtroende och självkänsla att det har känts som att den enda möjligheten för mig att få uppmärksamhet på har varit genom att göra  "dåliga" saker. Som att mina bra egenskaper inte räckt.

Jag minns särskilt en händelse i vintras då jag var på samtal hos min behandlare på scä. Det var någon vecka efter min Turkiet-resa och jag hade gått ner mer i vikt. Min vikt var då livsfarligt låg. Satt inne på behandlarens rum och började må dåligt. Kände mig yr och vimmelkantig. Jag sa det till henne. Hon tog min puls, fick en oroad blick i ögonen och sekunden efterråt gick hon och hämtade en näringsdryck som hon tvingade i mig.
Det var inte kul att bli itvingad drycken men jag minns hur "bra" det kändes då jag märkte att hon blev oroad. Det var som att jag fick kickar utav det. Som att jag blev hög på droger.


Så jag fortsatte tappa i vikt och jag NJÖT varje gång jag märkte hur oroade folk blev. Njöt över den stora uppmärksamheten jag fick. Det är ett utav mina största problem och jag jobbar fortfarande med det varje dag. Jobbar på att försöka få uppmärksamhet av "bra" saker men det är svårare än ni tror.

Är jag den enda? Det måste finnas fler där ute som är/varit som jag.

 

Li

19 augusti 2013 23:03

Så jävla ärligt !å skönt att ngn faktiskt säger det för jag tror å vet att du inte är den ende,men att många säkert "skäms" för att erkänna.eller säga det högt.
Känner igen mej å känner igen beteendet i många jag mött m samma problematik.
Tror kanske det är rädslan att inte vara viktig nog,rädsla att blilämnad å inte tagen på allvar...det skönaste ,som slår känslan att oroa ngn,är känslan när man fårmuppleva att man får än bättre uppmärksamhet å mår bättre av den när det är åt andra hållet.när man känner att man kommit en bit framåt å ser att man inte blir lämnad,man är inte ensam...

Dock händer det ju ofta att vissa nötter inom vården bara ser det vi fruktar,att man bara är viktig om man är så nära döden som möjligt.


Men du e inte den enda!
Kram

 

diktera

21 augusti 2013 22:54

Är typ lika dan

Bara folk ser mej. Så spelar de ingen roll vad jag måste göra för det
Men allt jag vill är att bli seed

http://framtidstro.bloggplatsen.se

 

Alexandra

23 augusti 2013 12:04

Oh my god vad jag känner igen mig i detdär! Jag har alltid älskat att få uppmärksamhet, speciellt av dåliga saker. Jag har under hela min uppväxt hållit på och gjort tvärtemot vad alla andra gör, bara för att få uppmärksamhet. Jag tyckte det var kul att strunta i läxorna och få utskällning av läraren i lågstadiet. Då syntes jag ju, annars var jag osynlig för alla. I högstadiet blev det mer att jag ville ha uppmärksamhet för att jag var stökig och söp. Sen när jag började gå upp i vikt skämdes jag som tusan och spred ett rykte om att jag var gravid, som om det skulle varit bättre än att erkänna att man blivit lite rundare.

http://www.wannabeforeverthin.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...