När jag gick runt i hemma idag fann jag en sak som varit borta under en längre tid. En sak jag faktikt letst efter men inte hittat. Min gamla dagbok. Jag har aldrig varit någon hejjare på att skriva. Tröttnar ofta och glömmer bort att skriva. Tänker att jag ska göra det men glömmer ändå ofta bort det. Men annars tycker jag att en dagbok är ett utmärkt sätt för en att få utlopp för sina tankar och känslor.

Hur som. Jag var 10 år då jag började sjunka in i ätstörnings-träsket. Då folk omkring mig märkte att allt inte stod helt rätt till. Då jag började fiffla med mat och påvisa olika symptom.
Då jag var så ung togs jag på allvar utav sjukvården och några veckor efter min 11års dag blev jag genom BUP och skolsköterskan inlagd på Eugeniahemmet- en avdelning för barn med psykiska bekymmer. Egentligen var det inte den hjälpen jag behövde men det fanns ingenting annat för mig vid den tiden.

Allting eskalerade snabbt och jag slutade äta helt totalt. Varken mat eller vätska nuddade mina läppar. Då jag svimmade av en morgon på toaletten hade läkarna inget val. De var tvungna att sätta sond på mig. Vikten rasade till ynka 19kg. Jag blev sängbunden. Fick inte resa mig upp ens en gång och hade extravak samt att någon skulle följa med mig på toaletten . Förnedrande är bara förnamnet. Vilket jävla liv för en liten 11årig flicka . Jag skulle varit ute i livet, lekt med mina klasskompisar. Bara fått varit barn.

Då jag hade sond kunde inte Eugenia till en början ha hand om mig så jag skickades till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där började jag för första gången i mitt liv skriva dagbok. Mina dagar var så fruktansvärt långtråkiga så det fanns inte mycket att göra. Skrev mycket om vardagarna på Astrid Lindgren. Om alla pysselsaker jag gjorde, om de olika bakböckerna och recepten jag hittade i olika tidningar. Om personalen som kom och gick . Om sondslangen som skavde som en idiot. Det är så mycket känslor i den dagboken och to be honest så blir jag ganska ledsen av att läsa om det. Om den smärta jag gått igenom. Ännu mer ledsen blir jag när jag tänker på att det fortfarande är jobbigt. När fan ska man få må bra? - Det är upp till dig hur lång tid det ska ta har jag hört.

Ja, men HUR GÖR MAN? Om jag ändå visste det. Visste jag exakt hur jag skulle göra för att få må bra är det klart jag skulle göra så. Ingen VILL må dåligt. Så, hur gör jag?

Funderar på att publicera inlägg från dagboken. Men kanske är det bara dåligt? En sak jag GILLAR med att läsa gamla dagböcker är att man ändå lär känna sig själv lite bättre. Jag kan nu 10 år senare analysera mig på ett hela annorlunda sätt än jag kunde då. Jag är en mer mognare och starkare person. Jag kan se saker ur andra perspektiv nu.