Ibland tror jag att jag blev så sjuk som jag blev pga mitt enorma uppmärksamhetsbehov.
Jag har alltid velat vara hon i rampljuset. The centre of attention. Har alltid velat vara den som fått mest uppmärksamhet. Det märktes redan i småbarns-åldern. Och det där har följt med mig hela livet. Har tagit alla chanser jag kunnat för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt.

Då jag gått in i behandlingar har denna egenskap bara gjort allting värre. Gjort mig sämre. Sjukare.
Jag lärde mig ganska snabbt att ju sjukare man var desto mer vård och omsorg fick man.
För det är ganska självklart att en person med livsfarligt låg vikt som ligger med sond får mer uppmärksamhet än en normalviktig person som mår dåligt men äter hyffsat okej. Tyvärr. Därför försöker jag vara så sjuk jag kunde, för då skulle jag ju få ännu mer uppmärksamhet.

Jag har haft så lågt självförtroende och självkänsla att det har känts som att den enda möjligheten för mig att få uppmärksamhet på har varit genom att göra  "dåliga" saker. Som att mina bra egenskaper inte räckt.

Jag minns särskilt en händelse i vintras då jag var på samtal hos min behandlare på scä. Det var någon vecka efter min Turkiet-resa och jag hade gått ner mer i vikt. Min vikt var då livsfarligt låg. Satt inne på behandlarens rum och började må dåligt. Kände mig yr och vimmelkantig. Jag sa det till henne. Hon tog min puls, fick en oroad blick i ögonen och sekunden efterråt gick hon och hämtade en näringsdryck som hon tvingade i mig.
Det var inte kul att bli itvingad drycken men jag minns hur "bra" det kändes då jag märkte att hon blev oroad. Det var som att jag fick kickar utav det. Som att jag blev hög på droger.


Så jag fortsatte tappa i vikt och jag NJÖT varje gång jag märkte hur oroade folk blev. Njöt över den stora uppmärksamheten jag fick. Det är ett utav mina största problem och jag jobbar fortfarande med det varje dag. Jobbar på att försöka få uppmärksamhet av "bra" saker men det är svårare än ni tror.

Är jag den enda? Det måste finnas fler där ute som är/varit som jag.