detta är ett utav de svåraste sakerna. det som förmodligen kommer att ta längst tid för mig att hitta, att acceptera. min nya friska identitet utan ätstörningar.
det känns väldigt läskigt och främmande. jag har varit sjuk i över halva mitt liv att sjukdomen och jag har blivit ett. vi har smält samman, och jag kommer knappt ihåg hur ett friskt liv känns. jag har ju liksom alltid varit "den sjuka sofie", hon med ätstörningarna.

hur var jag då, innan allting började? det enda jag kan gå på är gamla fotografier. jag var nog rätt glad då tror jag. många bilder på mig har jag ett stort smile på läpparna. har livet verkligen varit sådär underbart och bekymmerlöst en gång i tiden?

jag blir ledsen då jag tänker på alla de människor jag träffat på senare tid. alla kontakter jag knutit. det känns sorligt att inga utav dem har fått chansen att lära känna den friska sofie. jag har en kontakt kvar från tiden som frisk, EN ENDA. hon betyder allt i världen , tack A.

jag är rädd. livrädd. skulle ljuga om jag sa någonting annat. rädd för den nya personen utan ätstörningar. hur kommer hon att vara? kommer hon vara någon som jag tycker om?
fast.... det kanske är just rädd som jag behöver vara?