När jag gick runt i hemma idag fann jag en sak som varit borta under en längre tid. En sak jag faktikt letst efter men inte hittat. Min gamla dagbok. Jag har aldrig varit någon hejjare på att skriva. Tröttnar ofta och glömmer bort att skriva. Tänker att jag ska göra det men glömmer ändå ofta bort det. Men annars tycker jag att en dagbok är ett utmärkt sätt för en att få utlopp för sina tankar och känslor.

Hur som. Jag var 10 år då jag började sjunka in i ätstörnings-träsket. Då folk omkring mig märkte att allt inte stod helt rätt till. Då jag började fiffla med mat och påvisa olika symptom.
Då jag var så ung togs jag på allvar utav sjukvården och några veckor efter min 11års dag blev jag genom BUP och skolsköterskan inlagd på Eugeniahemmet- en avdelning för barn med psykiska bekymmer. Egentligen var det inte den hjälpen jag behövde men det fanns ingenting annat för mig vid den tiden.

Allting eskalerade snabbt och jag slutade äta helt totalt. Varken mat eller vätska nuddade mina läppar. Då jag svimmade av en morgon på toaletten hade läkarna inget val. De var tvungna att sätta sond på mig. Vikten rasade till ynka 19kg. Jag blev sängbunden. Fick inte resa mig upp ens en gång och hade extravak samt att någon skulle följa med mig på toaletten . Förnedrande är bara förnamnet. Vilket jävla liv för en liten 11årig flicka . Jag skulle varit ute i livet, lekt med mina klasskompisar. Bara fått varit barn.

Då jag hade sond kunde inte Eugenia till en början ha hand om mig så jag skickades till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där började jag för första gången i mitt liv skriva dagbok. Mina dagar var så fruktansvärt långtråkiga så det fanns inte mycket att göra. Skrev mycket om vardagarna på Astrid Lindgren. Om alla pysselsaker jag gjorde, om de olika bakböckerna och recepten jag hittade i olika tidningar. Om personalen som kom och gick . Om sondslangen som skavde som en idiot. Det är så mycket känslor i den dagboken och to be honest så blir jag ganska ledsen av att läsa om det. Om den smärta jag gått igenom. Ännu mer ledsen blir jag när jag tänker på att det fortfarande är jobbigt. När fan ska man få må bra? - Det är upp till dig hur lång tid det ska ta har jag hört.

Ja, men HUR GÖR MAN? Om jag ändå visste det. Visste jag exakt hur jag skulle göra för att få må bra är det klart jag skulle göra så. Ingen VILL må dåligt. Så, hur gör jag?

Funderar på att publicera inlägg från dagboken. Men kanske är det bara dåligt? En sak jag GILLAR med att läsa gamla dagböcker är att man ändå lär känna sig själv lite bättre. Jag kan nu 10 år senare analysera mig på ett hela annorlunda sätt än jag kunde då. Jag är en mer mognare och starkare person. Jag kan se saker ur andra perspektiv nu.

 

 

framtidstro

3 augusti 2013 19:16

Åh kan du inte göra det? Det skulle vara jättekul att läsa och jättelärorikt

http://http/:framtidstro.bloggplatsen.se

 

Alexandra

5 augusti 2013 14:59

Jag tycker också att du kan publicera inlägg från din gamla dagbok! Vad sorgligt att läsa att du redan i den unga åldern mådde så dåligt! Förjävligt att du fortfarande inte mår bra. Jag önskar att det fanns en handbok för hur man ska göra för att må bra. Ta hand om dig!<3

http://www.wannabeforeverthin.blogg.se

 

Sofie

5 september 2014 19:37

Oj... måste bara kommentera för detta var lite skrämmande igenkänning! Heter också Sofie och var efter diverse vändor för anorexi på bup och ätstörningsenheten (scä/serafen som det ju hette då och som jag läste du också varit på)samt en kortade totalt misslyckad sväng på dagvården Nike (med de kalla lokalerna och jätteportionerna från dag 1 - från att äta typ 1/3knäckebröd...) så jag slog total backut och vägrade överhuvudtaget äta eller dricka något alls istället. Inte ens vatten. Jag var då 12år, 2002. Blev då tvångsinlagd på Astrid Lindgrens med sond (minns hur arg jag var över att jag skulle bli övervakad 24/7 och var tvungen att hela tiden ha händerna synliga över täcket för att jag slitit ut eller förstörts sonden tidigare... även hur förnedrande det var att få lugnande medicin upptryckt i rumpan mot sin vilja vid något ångest-rasseriattack tillfälle! Urs!) och senare efter en tid flyttad till eugeniahemmet(fast dem fortsatte med sonden där för mig). Och hade också med någon med på toaletten och dusch där... Jag började bli sjuk kring ca 11år men hade ju dock hunnit fylla 12 när jag blev inlagd då!

Inte så positiv sak att ha gemensamt, men var så himla igenkänning just den där biten bara så hajjade verkligen till lite:P

http://www.incarcerated.blogg.se

Sofie

5 september 2014 21:19

Hjälp vad mycket lika!
Känns som att läsa om sig själv. Hur mår du nu idag då? Får du hjälp? Om inte, sök hjälp. Den rätta hjälpen finns därute någonstans. Man får bara söka lite extra länge för att hitta den.

Kram !

 

Sofie

10 september 2014 03:02

Mja.. jag utvecklade bulimi när jag var omkring 17år så från 2007 framtills idag är jag fullfjädrad bulimiker. Och i perioder har de varit anorexi och bulimi i kombination.

Har i mitt vuxna liv försökt mig på "hjälp" ett antal gånger men blir bara att jag påbörjar och sedan hoppat av. Men varit i kontakt med olika ätstörningsenheter och vanliga psykiatrin flera gånger. Dagvård har jag inte kunnat tänka mig så det har varit samtal som jag försökt.. men efter ett par gånger så hoppar jag av. Är inte så villig att öppna mig och prata och då fungerar det ju inte riktigt. Även testat en slags gruppterapi för bulimiker en vända men det gav absolut ingenting.

Du mår bättre idag va, som jag förstod det av vad jag läste i din blogg i alla fall?
Vad blev din vändning eller vad man ska säga?

Kram

http://www.incarcerated.blogg.se

Sofie

10 september 2014 11:21

Jag tycker du borde prova dagvård. Det var dagvården som hjälpte mig som mest. När jag hade varit på dagvården på capio så började saker och ting vända. Jag hade då redan uppnått min normalvikt men psyket började vända då. Sedan blev jag ju kär nu i våras och då släppte ännu lite mer.

Kram!

 

Sofie

10 september 2014 21:31

Förstår att det kan vara en bra hjälp för många! Men eftersom jag inte är underviktig och inte behöver gå upp i vikt.. så kan jag absolut inte tänka mig det. Dessutom studerar jag heltid på högskolan så har inte heller möjlighet till det, och det finns för den delen inte ens dagvård i den stad jag nu bor :P Här finns bara en liten ätstörningsenhet med öppenvård. (Och för dem som behöver finns sluten vård med inläggning men det är inte på någon särskild ätstörnings avdelning utan där är folk inlagda av alla möjliga orsaker!). Liten stad hehe.

Sofie

12 september 2014 23:05

Jag var normalviktig då jag började i dagvård förra hösten så du ska inte se det som något hinder.

Knepigt att ni har öppen samt slutenvård men inte dagvård. Du kanske kan söka en mentor i den stad du bor i . Det kan man göra via frisk&fri och det kan ibland hjälpa mer än en behandlare (då vissa är helt fucked-up)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...