Tjena tjena. Sitter hemma i huset just nu. Är hemma på permission ifrån mando idag och ska tillbaks dit ikväll. Det känns faktiskt helt okej just nu. Jag mår helt okej(bortsett från att jag har en infekterad finne i ansiktet som bultar). 
Alldeles nyss kom jag och mamma hem efter en snabb shoppningrunda där jag införskaffade lite nya prylar till mig själv varpå vi avslutade det hela med en fika på Waynees. Jag njöt verkligen inombords och det var så gott så jag ville gråta. Det bästa med allt var att det kändes så himla bra efterråt också. Inga som helst tankar på något sätt.
Det normala livet börjar komma tillbaka till mig igen. Jag kan se ett slut på allt elände.  

På tal om ätstörningar.  Fyfan vad jag känner mig trött på allt som har med det att göra just nu. Det är ta mig fan dags att dra sig ifrån dem en gång för alla. 
Jag är SÅ trött på all typ av vård. Mando är bra om man behöver dem men eftersom jag ändå kommit så pass långt i min sjukdom ser jag inte längre vitsen med att vara där. Egentligen ville jag ta den här sista chansen och få hjälp en gång till för att jag ville på något sätt "komma tillbaks på banan igen" , komma in i rutiner igen. För helt ärligt , den alldra största delen av min sjukdom jobbade jag bort för över 1½ år sedan. Nu är det bara den lilla pyttesnutten kvar.
Min kropp har svarat  bra på behandlingen so far och jag har nog lagt på mig en hel del. Eller rättare sagt, jag HAR lagt på mig en hel del. En del av mig, dvs det som fortfarande är "den dumma sidan" hatar det samtidigt som jag också vet att det är bra för mig. Ju mer jag lägger på mig desto bättre kommer jag förmodligen må. Men det är svårt att försöka inte tänka på hur man ser ut, jag menar, det är ju exakt det som jag alltid har tänkt på förut.
Försöker som sagt att lägga fokus på annat. Och inte titta på de andra och börja jämföra mig allt för mycket. Fast det är samtidigt svårt när man lever instängd i ett rum fullt med ätstörda killar och tjejer. Svårt att inte se på dem och tyst rangordna i sitt huvud"är  jag smalare än hon" "är hon smalare än mig" 
Just därför känner jag inte att mando är bra för mig heller. För nu när jag faktiskt har viljan så vill jag inte bli stoppad utav de sjuka människorna. Vill inte bli nerdragen igen. Vill inte sitta vid ett bord där det bara är jag som käkar utav maten. Vill inte leva i en miljö där det ständigt är ångest och oro och man ständigt ser folk som mår piss. Jag är för bra för det! För bra för mandos heldygnsvård. Visst var det en bra kickstart för mig och jag behövde få hjälp med att börja gå upp i vikt  men nu kan jag ta över på egen hand. För jag vet ju hur jag ska nå mitt mål. Kan allting redan. Har alla verktygen som behövs. Kan inte ta in mer lärdom på mando. 

Men de har trots allt gjort ett sjuhelsike bra jobb med mig och mina tankar ändå. Jag menar, för 2 år sedan var läget helt annorlunda. För 2 år sedan hade jag aldrig klarat mig igenom en hel måltid eller kunnat gå ut och fika OCH dessutom njuta av det.  Så det har ändå hänt sjukt mycket positiva saker om man säger så. 
Just DÄRFÖR ska jag snacka med läkaren på mando imorgon om utskrivning. Han borde förhoppningsvis förstå mig. 
Och när jag skrivits ut härifrån ska jag ALDRIG besöka någon ätstörningsklinik igen. Never ever. Ska aldrig behöva göra det. Det är ett löfte jag lovat mig själv. Och det ska jag hålla.

<3 

Asså nu orkar jag inte mer.
Förlåt men. Detta är droppen. I´m out of here now. Eller, så snart som möjligt hoppas jag. Never att jag stannar kvar tills mitten av april. Jag behöver inte ens detta. Det ger mig ingenting. Förutom att jag blir sur och arg.
Jag kan fan äta. MATEN är fan inte problemet ...
Så varför är jag här ? Jag kan äta. Jag är inte rädd för att äta. Får inte ångest av maten.
Enda anledningen de kan komma på är "vi vill få dig i bättre fysiskt skick" . Bajs.

Får snacka med min behandlare om det i eftermiddag.

Adios.

 

Jag har fått den stora äran att få åka hem från mando idag, yeeaah.
Behövdes verkligen. Börjar bli lite smått arg och irriterrad på vissa människor där inne. Det är jobbigt och tar på krafterna att vistas i sådana sjuka miljöer och bara få se sjukdom hela tiden. Och alla andra inlagda är ju trots allt även de väldigt störda och sjuka. Annars vore de ju inte där eller hur?
Jag försöker kämpa på och köra mitt race men samtidigt är jag skör och påverkas så lätt av de i min omgivning. Ser eller märker jag att de andra fuskar vill jag gärna "göra samma sak". Fast innerst inne vet jag att det ÄR fel.
Idag har jag varit irriterrad och sur på en viss patient som har fuskat vid varenda måltid. Det sjuka är att hon sluppit undan med de också, personalen har helt enkelt inte märkt ett dugg. Så jag var bara tvungen att berätta för en i personalen idag hur hon fuskade. De måste ju bli uppmärksamma , hallå.

Nu är jag hemma som sagt. Det är skönt men samtidigt tungt. Har en lång lista på regler vad jag "får och inte får göra" känns det som. Och jag ska äta exakt som mitt matschema säger. Får inte ens smaka någonting mer eller äta mer om jag fortfarande är hungrig. Hur stört är inte det på en skala?
Mamma har köpt hem både det ena och det andra till ikväll men jag får inte ens smaka. När jag för en gångs skull VILL smaka. Äppelkaka, choklad, popcorn, cider, vin. Jag vill smaka. ÅÅÅÅH. Dessa "regler" får mig bara att känna mig ännu mer sjuk. Hjälpte mamma med maten idag och när jag hade fixat riset och grönsakerna säger hon att nu får jag sätta mig ner, vila och ta det lugnt så jag inte överanstränger mig. Wtf maan? Hade då suttit på min häck i 1½ timme sedan efter mellis och läst. Jag går/rör fan mer på mig på mando än vad jag gjorde hemma.
SÅ sjuk är jag faktiskt inte. Kanske förut men inte nu längre. Tiden ändras och så gör människor. Jag har ändrats. Synd bara att ingen fattar....
Känner seriöst för att lägga mig ner och dö nu. Vill känna mig levande, normal. Inte dödligt sjuk.

 

Ska försöka berätta så mycket det går.
Här är det som sagt vård dygnet runt som gäller, dvs att man även övernattar på kliniken. Det finns personal tillgänglig alla timmar om dygnet, även på natten då man sover är det folk som går och kollar till en.

Det finns ett slags veckoschema där det står om de olika aktiviteterna som händer under veckan. Det är olika saker olika dagar i veckan. Ex så är verkstaden öppen (som det ser ut nu) måndagar, onsdagar och fredagar och på tisdagar och torsdagar har man avslappning och patientforum (då man sitter i grupper och snackar om olika slags teman. Typ gruppterapi). Man har inte direkt något enskilt terapitillfälle då mando anser att man inte behöver psykisk hjälp utan att en ätstörning botas enbart genom att man äter regelbundet under en längre tid och går upp i vikt.

Annars om dagarna är det ganska dött. Man kan se på tv, spela playstation, läsa , spela spel , lägga pussel, vara inne på datorn osv. Lugna aktiviteter med andra ord. Man får helst inte resa på sig alls om det inte är nödvändigt och man behöver gå på toaletten eller något i den stilen. Går man mer får man frågan; vart är du på väg? sitt ner !
Det är alltså inga aktiva aktiviteter om dagarna som daglig promenad eller så.
En gång i veckan, oftast torsdagar, går man till biblioteket och lånar böcker/filmer.

Sedan är det de gamla vanliga hedliga. Äta, och vila. 6 mål om dagen.
Frukost; 08.00
Mellanmål ; 10.00
Lunch; 12.00
Mellanmål; 15.00
Middag; 18.00
Kvällsmål; 20.30

Klockan 23.00 ska det vara släkt på kvällarna och man väcks vid 07.00

Om man får ha rullstol eller ej beror på flera faktorer.
Antingen har man väldigt låg puls/blodtryck och få därför sitta i rullstol,
eller så väger man helt enkelt för lite och har för lågt bmi,
eller så har man för hög aktivitet och de sätter en i rullstol för att bryta aktiviteten.

Allt detta suger såklart. Men man är ju på heldygnsvård för att man helt enkelt måste det. Minimumtiden man är här är 3 veckor. Det är det minsta man måste stanna. Sedan maxtiden beror på hur bra det går för en i behandlingen samt vilket skick man var i då man kom.

More questions? Just ask...