De senaste veckorna har det smygit på sig massor utav tankar inom mig. Eller ja, okej, de senaste månaderna egentligen.
Som jag tjatat om i flera inlägg har jag haft en förkyldning plus en infektion i kroppen som har fått mina vanor att ändras lite. Knappt någonting alls sett från andras ögon men för mig har dessa förändringar fått mig att tänka om både en och fler gånger. Jag har inte orkat så mycket, varken velat eller vågat ge mig ut på långa träningspass. Jag har heller inte orkat jobba så mycket jag borde gjort pga hög feber och har fått skjukanmäla mig ett flertal gånger.
Samtidigt har jag ätit som en hel jävla gnu. Speciellt nu de senaste veckorna. Som att magen aldrig blir mätt, som att jag kan äta flertal portioner av någonting och fortfarande vara hungrig. Visst att jag äter p-piller men så här jävla hungrig är fan inte normalt att vara.

De senaste dagarna här hos Jonas har jag mått riktigt rejält dåligt med maten och ätandet. När vi umgås blir det alltid oftast mer mat än vad man förväntat sig pluss att vi ofta myser ner i någon soffa med snacks om kvällarna. Helt ok kanske ni tycker, och jag me. Jag tycker det är otroligt mysigt och faktiskt riktigt gott och jag njuter ofta och äter ofta mer när vi ät tillsammans än då jag är ensam.

Har dock börjat se på min kropp med andra ögon. Jag är i dagsläget det man kallar normalviktig...... tror jag. Kanske rent utav att jag börjar närma mig övervikt, jag vet inte? Jag vet iallafall att jag inte är smal som jag varit förut i hela mitt liv. Efter en incident som hände i våras har jag det svårare med att behålla vikten, som det känns iallafall och jag känner hur min kropp är för stor , större än vad jag känner mig bekväm med. Jag kunde tidigare i våras känna mig hyffsat okej, inte vältränad men inte heller en slapp soffpotatis if you know what I mean. Jag var sådär halvt tränad. Gymmade 3-4 dagar/veckan och åt lagom bra. Fick iallafall inte skuldkänslor då jag åt, vilket jag får nu. Äter som sagt mer än jag tidigare gjort men samtidigt tar det emot. De senaste kvällarna hos Jonas efter middagarna har jag fått något slags ångest-rus och skuldkänslor efter våra middagar. Ångesten och raslösheten bubblar inom mig och jag känner för att gråta. Känner hur magen inte längre är platt och hur mättnaden lägger sig som ett tunnt lager utav fett ovanpå min kropp.Hur mage och lår växer och fylls av äckligt överflödsfett.

Jag kunde förut granska min kropp och känna att "den var okej". Brukade använda helkropps-spegeln i Jonas familjs hus. Nu kan jag knappt gå förbi den utan att spy lite inombords.  Jag är FET! Eller åtminstone överviktig. Rejält kurvig. Och äcklig. Att jag ens en gång kan tillåta mig själv att unna mig mat är otroligt. Jag borde banta, fasta i veckor för att få av mig alla dessa äckliga överflödskilon. Jag orkar verkligen inte med min kropp mer. Har försökt acceptera den i över två år men nu får det vara stopp. Vägrar acceptera den längre.

Att det dessutom är en anorektiker på mitt jobb gör inte saken bättre. Smal som en jäkla sticka utan lår och pinnar till armar. Och denna smala person ska jag vara omkring om dagarna. Triggerfaktor till tusen. Att dessutom vittna att hon aldrig äter om dagarna gör tankarna i mitt huvud ännu värre. Jag ska fan bli minst lika smal som hon. Vägrar vara den feta på arbetsplatsen. Vägrar vägrar vägrar.

Nu är det lördag och jag ska äta så mycket min kropp vill ikväll och imorgon men på måndag är det fan jag som börjar dra ner på maten rejält och tappar i vikt.. Minst 5-6 kg ska jag ner , gärna 10 kg. Så man ser lite reben, nyckelben och höftben. För jag orkar inte vara normalviktig och ful när jag istället kan vara lite underviktig och känna mig så jävligt mycket mer nöjd med mig själv. Så jag slipper ha dåligt samvete över att jag äter.

Förlåt alla men jag tänker försöka ge mig in i bantningens spår en gång till. Förlåt till er jag sårar och er jag gör besviken men jag måste göra detta. Måste vara strikt mot mig själv och med mitt matintag. Måste försöka iallafall.

  

 

Amanda

11 juli 2015 22:55

Känner precis som du! Delar samma historia och vill bara ta bort mig själv från min feta äckliga kropp. MEN - jag gör det inte, för det är det inte värt. Fråga dig själv ärligt - har du någonsin kunnat banta på ett "hälsosamt" sätt? Gå ner ett par kilo och sedan inte fortsatt ner? Jag har det inte,och går jag ner i vikt är det så mycket mer jag tappar än bara fett. Hela mitt liv försvinner och allt jag värderar högt tas ifrån mig. Är det värt det? Nej! Då stannar jag hellre i min fula och tjocka kropp, även om jag inte accepterar den - för jag vill aldrig ner i skiten igen! Tänk över ditt beslut en gång till och stor kram!

Sofie

12 juli 2015 21:26

Jag vet att du har rätt ,och att det är fel, samtidigt som jag verkligen har ångest i min kropp. Har försökt stå ut som normalviktig i två år och har aldrig klarat av det. Vet inte hur länge man orkar stå ut bara?
Vill bara få känna mig lite mer hälsosam, lite mer "fit" bara. Vill inte bli mager utan bara lite smalare.
Kram!!

 

Angelica

12 juli 2015 21:55

Snälla Sofie , ingen kan bestämma över dig men du vet mycket väl vart den vägen leder.. Hur många gånger har du inte varit där? Har det varit bra? Tror inte det va. Jag säger inte att det är bra nu för det förstår jag att det inte är, men det kommer inte bli bättre för att du blir sjuk igen. För det är vad du blir. Du blir inte smal eller mer nöjd med din kropp. Du blir sjuk ännu en gång. Du vet redan det där men du kommer tappa allt i livet igen. Och sen måste du börja om igen med den där jävla kampen mot anorexin.

Du säger att du vill bli mer fit och inte mager. Men ändå vill du vara lika smal som anorektikern på ditt jobb? Vill du verkligen hamna där igen? Bli som hon? Leva som hon? Inte äta och bara må så jävla dåligt fysiskt som psykiskt?? Tänk Sofie tänk!

Att du inte har accepterat din kropp efter två år som normalviktig betyder inte att du ska svälta eller gå ner i vikt. För det kommer inte ändra på vad du känner om din kropp. Tänk efter hur många år du varit sjuk. Det tar tid att acceptera förändringen. Och acceptansen kommer inte av sig själv. Jag gillar inte min kropp varje dag men jag svälter inte för det. Och dagarna jag tycker om min kropp är fler än de dagar Jah inte tycker om den. Och det är vad som är viktigast. Du kanske även måste hitta ett nytt sätt, ett sätt som funkar för dig att jobba med acceptansen av din kropp!
Massa kramar, ge inte upp! Välj inte anorexin , det finns en annan väg att gå.

http://www.lovebyagge.for.me

Sofie

12 juli 2015 23:31

Jag VET hur jävla rätt du har, egentligen. Samtidigt som det är perioder då det är så jävla svårt. Försöker få mig själv att bli bekväm i min kropp , försöker verkligen förgäves. Försöker t.o.m låtsas att allting är bra för jag tänker att då kanske hjärnan så småning om börjar tro på sin egna lögn.

Jag vill inte bli sjuk igen. Vill inte alls ner i skiten samtidigt som b.l.a hon på mitt jobb får mig att vilja det. AAArrh så jävla svårt.

Ska inte svälta ner mig massa. Bara försöka hitta någon lösning på mitt kroppshat.

 

Amanda

12 juli 2015 22:35

Ja jag vet vad du menar, varje dag är en kamp mot acceptansen och kroppsångesten. ''Firar'' också snart två år som normalviktig och kämpar dagligen med att stå ut - undrar liksom du hur länge man pallar att känna sig som en flodhäst. Jag vet inte hur jag gör det - det gläder mig när jag kan åka på festivaler, äta ute med vänner, åka på semester etc. och jag försöker att tänka som så att dessa upplevelser är viktigare än att jag gillar min kropp. Och att man faktiskt kan genomföra dessa aktiviteter i flodhästsize med :P Men jag är konstant orolig för hur länge jag ska orka kämpa, när kommer nästa bantningsperiod? Det som håller mig på banan är allt jag får vara med om, allt jag kan och orkar med rätt mängd fett på kroppen. Försök värdesätta det högre än en smal kropp! Men lätt är det inte <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte använt denna plattform på länge. Har väl typ inte orkat skriva, även om jag hade varit i stort behov utav det. Blir jävligt ledsen när jag läser mina tidigare inlägg, jämför med nu och inser att "nä det har fan inte hänt så mycket i mitt liv...

Nu är det sista veckan i skolan för mig, och jag kan ju verkligen säga att tiden har gått sjukt snabbt egentligen. Den 21a augusti 2016 startade utbildningen och jag tänkte då att "men guud det är ju hur lång tid som helst kvar tills juni 2017" men n...

Asså OMG vad längesedan jag bloggade. Sjuhelsike längesedan, haha. Typ sisådär ett halvår. Det händer på något sätt så mycket saker i mitt liv, rätt mycket kaotiska saker just nu. Mycket motgångar kan man säga. Ibland stannar man upp och tänker "hur ...

Hehe, hejsan svejsan. Såg igår att jag la ut mitt senaste inlägg den 3e december vilket ju var ett bra tag sedan. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit galet mycket i skolan för mig nu innan lovet. Vi har haft många scenredovisningar , ...

Har ju alltid sagt det, att jag är en enorm känslomänniska. Många har irriterat sig och stört sig på detta. Som att det inte är okej att få visa sina känslor öppet. Här i vårat samhälle i Sverige ska man helst försöka hålla allting inom sig, inte öpp...