De senaste veckorna har det smygit på sig massor utav tankar inom mig. Eller ja, okej, de senaste månaderna egentligen.
Som jag tjatat om i flera inlägg har jag haft en förkyldning plus en infektion i kroppen som har fått mina vanor att ändras lite. Knappt någonting alls sett från andras ögon men för mig har dessa förändringar fått mig att tänka om både en och fler gånger. Jag har inte orkat så mycket, varken velat eller vågat ge mig ut på långa träningspass. Jag har heller inte orkat jobba så mycket jag borde gjort pga hög feber och har fått skjukanmäla mig ett flertal gånger.
Samtidigt har jag ätit som en hel jävla gnu. Speciellt nu de senaste veckorna. Som att magen aldrig blir mätt, som att jag kan äta flertal portioner av någonting och fortfarande vara hungrig. Visst att jag äter p-piller men så här jävla hungrig är fan inte normalt att vara.

De senaste dagarna här hos Jonas har jag mått riktigt rejält dåligt med maten och ätandet. När vi umgås blir det alltid oftast mer mat än vad man förväntat sig pluss att vi ofta myser ner i någon soffa med snacks om kvällarna. Helt ok kanske ni tycker, och jag me. Jag tycker det är otroligt mysigt och faktiskt riktigt gott och jag njuter ofta och äter ofta mer när vi ät tillsammans än då jag är ensam.

Har dock börjat se på min kropp med andra ögon. Jag är i dagsläget det man kallar normalviktig...... tror jag. Kanske rent utav att jag börjar närma mig övervikt, jag vet inte? Jag vet iallafall att jag inte är smal som jag varit förut i hela mitt liv. Efter en incident som hände i våras har jag det svårare med att behålla vikten, som det känns iallafall och jag känner hur min kropp är för stor , större än vad jag känner mig bekväm med. Jag kunde tidigare i våras känna mig hyffsat okej, inte vältränad men inte heller en slapp soffpotatis if you know what I mean. Jag var sådär halvt tränad. Gymmade 3-4 dagar/veckan och åt lagom bra. Fick iallafall inte skuldkänslor då jag åt, vilket jag får nu. Äter som sagt mer än jag tidigare gjort men samtidigt tar det emot. De senaste kvällarna hos Jonas efter middagarna har jag fått något slags ångest-rus och skuldkänslor efter våra middagar. Ångesten och raslösheten bubblar inom mig och jag känner för att gråta. Känner hur magen inte längre är platt och hur mättnaden lägger sig som ett tunnt lager utav fett ovanpå min kropp.Hur mage och lår växer och fylls av äckligt överflödsfett.

Jag kunde förut granska min kropp och känna att "den var okej". Brukade använda helkropps-spegeln i Jonas familjs hus. Nu kan jag knappt gå förbi den utan att spy lite inombords.  Jag är FET! Eller åtminstone överviktig. Rejält kurvig. Och äcklig. Att jag ens en gång kan tillåta mig själv att unna mig mat är otroligt. Jag borde banta, fasta i veckor för att få av mig alla dessa äckliga överflödskilon. Jag orkar verkligen inte med min kropp mer. Har försökt acceptera den i över två år men nu får det vara stopp. Vägrar acceptera den längre.

Att det dessutom är en anorektiker på mitt jobb gör inte saken bättre. Smal som en jäkla sticka utan lår och pinnar till armar. Och denna smala person ska jag vara omkring om dagarna. Triggerfaktor till tusen. Att dessutom vittna att hon aldrig äter om dagarna gör tankarna i mitt huvud ännu värre. Jag ska fan bli minst lika smal som hon. Vägrar vara den feta på arbetsplatsen. Vägrar vägrar vägrar.

Nu är det lördag och jag ska äta så mycket min kropp vill ikväll och imorgon men på måndag är det fan jag som börjar dra ner på maten rejält och tappar i vikt.. Minst 5-6 kg ska jag ner , gärna 10 kg. Så man ser lite reben, nyckelben och höftben. För jag orkar inte vara normalviktig och ful när jag istället kan vara lite underviktig och känna mig så jävligt mycket mer nöjd med mig själv. Så jag slipper ha dåligt samvete över att jag äter.

Förlåt alla men jag tänker försöka ge mig in i bantningens spår en gång till. Förlåt till er jag sårar och er jag gör besviken men jag måste göra detta. Måste vara strikt mot mig själv och med mitt matintag. Måste försöka iallafall.