Har väl tagit en liten paus ifrån det mesta just nu. Ifrån skolan, ifrån jobbet, ifrån livet. Jag har pressat mig själv alldeles för hårt, hårdare än vad jag egentligen klarat av.
I fredags, för snart en vecka sedan var jag påväg till min psykolog. Skulle dit på ett vanligt möte men jag började må riktigt dåligt och innan jag visste ordet av låg jag på en brits inne hos henne och i nästa sekund satt jag på akuten på Danderyds sjukhus. Hjälp!
Åter igen var det låga kaliumvärden i blodet. Tydligen väldigt låga. Det sjuka var bara att denna gång kände jag inte igen symptomen som jag alltid kunnat gjort alla de tidigare gångerna då mitt kalium har sjunkit. Det gjorde mig både illamående och rädd. Fick iallafall stanna natten på hjärtklinik 93 med övervakning och dropp.

Nu har vi alla gemensamt insett att något måste göras. Jag måste helt enkelt ta en paus ifrån allting under en period. Återhemta mig, ta igen krafterna. Helst skulle jag behöva komma bort hemifrån en period med, få ett miljöombyte.
Just nu är jag på gång att förhoppningsvis läggas in på mando igen en kortare period. Jag tror att det är precis vad jag behöver just nu. Fast det är ju liksom inte upp till mig att bestämma, det är huvudläkaren på mando som bestämmer det.
Var på mando igår och pratade med min behandlare, underbaring   . Han höll med om att jag behövde extra support just nu men visste inte själv hur någonting skulle bli då han själv tyvärr snart ska sluta jobba där. Och jag orkar inte/vill inte lägga ner energi och tid på att komma till ett annat behandlingshem just nu. Nä, mando eller ingenting. Orkar inte komma in i ett helt nytt koncept, anpassa mig efter nya miljöer, tider, rutiner, lära känna nya människor. Jag orkar inte nu. Har inte krafterna för det , varken fysiskt eller psykiskt.

Idag är jag dock hemma med feber, men annars som sagt är hjälpen på gång för min del. Så jag borde vara glad och tacksam...

Nu ska jag se på spöket Casper och vara barnslig ett tag.

Chiao