Tårarna rinner. Jag känner mig så missförstådd och ensam. Jag finns inte. Det är ingen som ser mig eller mina behov. Ingen som lyssnar när jag ligger här och skriker. Ingen som hör mina ord eller ser tårarna som rinner ner för mitt ansikte. Jag försöker så gott jag kan,men får ingen uppkattning eller ens höra en endaste liten positiv kommentar. Bara det skulle göra så mycket. Att få höra "bra gjort Sofie" skulle förändra så mycket.

För det är inte skitenkelt för mig heller. Jag kanske inte visar det lika tydligt som alla andra. Jag kanske inte är den som lägger mig ner och skriker utav ångest eller som inte äter upp min mat men jag kan må dåligt ändå.

Vill inte ha rullstolen mer. Fan vad det suger. Men jag har verkligen gjort allt jag kan nu så jag hoppas de tar bort den om MAX två veckor. Det är det dom sa till mig iallafall.
Vill inte behöva ha öppen toalett längre.

Nu ska jag .... försöka liva upp stämningen här och sätta på singstar. Bye!