Det har redan gått en vecka nu, och jag lever fortfarande.
Det känns jobbigt ibland och tiden går ibland långsamt vilket får mig att bli galen. Känns som jag sett allt som går att se på tv redan och böcker orkar jag inte läsa ännu. Vill så himla gärna hitta på något mer aktivt men kan inte direkt göra det.

Jag åker fortfarande rullstol och det suger. Men samtidigt försöker jag göra allt jag kan för att bli av med stolen. Försöker hålla mig still och äter det jag ska.

Fick höja mitt matschema idag. Lite panik och ångestkänslor men samtidigt vet jag ju att det är det som är bäst för mig. Jag måste framåt. Och det lustiga är att det gick fan ganska bra ändå. Okej att jag blev typ supermätt men den mättnaden la sig efter en stund. Och jag känner mig inte lika raslös idag som tidigare dagar. Huh!
Men jag är ändå ledsen på att behöva ha det såhär och vara såhär handikappad. Jag orkar inte vara trevlig och shysst mot alla längre. Orkar inte le åt dem som skjutsar mig runt i den där stolen. Snart borde jag faaan vara ur den. Som jag kämpar på.

Vi får hålla tummarna och hoppas på det bästa!

KRAM