Det är en sak jag hatar med kvällarna. Alla dessa tankar som susar hit och dit. Jag förstår inte. Dagen kan ha varit helt fantastisk och rolig. Jag kan ha (som ex igår) skrattat så det kom tårar. Ändå bli kvällarna alltid lika deppade och ledsamma. Det gör mig så irriterad. Och så blir det varje kväll. Kan nog inte minnas någon kväll den senaste tiden då jag inte gråtit mig till sömns.

Det är som om det är ett stort fält med negativ energi i mitt sovrum om kvällarna. Jag gillar det inte alls. Vill inte gå och lägga mig ledsen. Men jag har hört att det är huvudet och hjärnans sätt att sortera alla tankar/känslor/upplevelser man varit med om under dagen. Så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig ledsen? Har trots allt inte riktigt ett fulländat liv, ÄNNU.

Är arg och sur på att folk fortfarande inte behandlare mig som en normal. Jag känner mig så himla sjuk när folk ska hålla på och fjäska för mig och ständigt oroa sig för mig/fråga hur jag mår. Okej, gulligt utav er men jag behöver det inte. Fatta. Behöver inte er oro, även fast jag vet att ni bara menar väl.

Men jag blir så ledsen. Varje dag påminns jag ständigt om hur onormal jag är. Bara idag ex, när jag inte var med klassen på idrotten. Tror faktiskt jag skulle kunna få vara med nu egentligen men vågade inte ta det osäkra före det säkra och råka ut i något bråk med någon så därför struntade jag i det. Men det gjorde mig så ledsen och jag gick ifrån skolan med hjärtat i halsgropen. FAN. Låt mig leva livet snart!

Imorgon är det öppet hus i skolan. Då ska jag få träffa sötingen själv .