Fick en anonym fråga för några dagar sedan om jag kunde berätta min sjukdomshistoria från det att jag insjuknade till nu. Jag har funderat på den här saken ganska länge men även tvekat då vissa kanske kan triggas eller ta illa upp utav det jag skriver. Jag har även undvikig ämnet för min familjs skull då jag vet att de läser min blogg ibland. Jag och mina föräldrar har ju ändå uppfattat mina sjukdomsår väldigt olika så de lär inte hålla med om /tycka samma saker som jag.
Eftersom jag varit sjuk sedan 2002 finns det ganska mycket att skriva om. Ingen kommer orka läsa allt i ett enda inlägg och jag vet inte om jag kommer orka skriva allt i ett inlägg heller så därför får ni del 1 nu som är åren innan jag insjuknade till min första inläggning.


Åren innan och lite 2002
Egentligen så har jag alltid varit en ganska glad liten skit. Iallafall när jag var liten. Skrattade mycket och tyckte om att dansa, sjunga och kasta kuddar på folk  .
 
Jag fick dock ganska snabbt problem när jag började på dagis. Jag vet faktiskt aldrig riktigt vad eller varför de andra barnen bestämde sig för att gå på mig och frysa ut mig , men de gjorde dem. Fick höra ord som att jag var ful och jag var barnslig som alltid var så känslosam. Jag var nämligen ett barn som lätt grät. Kunde bli ledsen för minsta lilla sak. Jätteledsen. Och det störde de andra barnen sig på. Jag var konstig helt enkelt.

När grundskolan började så hittade jag en vän , en tjej som bodde i grannkvarteret och vi blev snabbt goda vänner, bästisar. Jag tänkte att "nu blir väl allt bra". Men jag hade fel. Min bästis var väldigt snäll när vi två var själva ensamma hos någon men så fort andra blev inblandade så gick hon emot mig. Det bildades ganska snabbt små "gäng" i klassen och jag ville så gärna tillhöra ett utav de där gängen. Men hur tappert jag än försökte så kom jag aldrig riktigt in i gänget. Ibland kunde jag få vara med dem och leka men skulle jag först göra olika "uppdrag" för att få vara med. De kunde vara små saker som att gå och servera mjölk till alla i matsalen eller släpa på allas gymnastikpåsar till och från gymnastiksalen. Och när jag fick vara med och leka så skulle jag vara slav, eller hund eller något annat nervärderande.

Min bästis var väldigt väldigt smal. Och det var här mina dumma tankar om mig själv började uppkomma. Vi hade som en liten lek hon och jag att när vi var hemma hos henne skulle vi väga oss på hennes våg. Vi var nästan lika långa men hon vägde drygt 8-9kg mindre än mig. Jag förstod inte så mycket om just vikt men jag fattade att jag var större än henne, och jag började skämmas över det. På hälsokontrollen i 3an hade vi en otroligt klumpig skolsyster som sa åt mig att "du börjar bli lite rund" och "du borde börja träna ännu mer". Då var jag alltså egentligen inte särskilt stor utan ganska normal.

 
Jag sportade väldigt mycket när jag var liten. Var en sån som ville prova på allt. Allt ifrån ridning till basket.
Men det var två saker jag fastnade extra mycket för. Fotboll och Orgentering. Jag hade tre träningar per vecka och ibland match eller tävling på det. Jag trivdes, för där kände jag mig som en i gänget på något sätt.

Hösten 2001 när jag började 4an slutade jag gå upp i vikt. Ibörjan tror jag inte ens att det var med flit utan att jag gjorde så många aktiviteter. Jag hade väl börjat ta bort onyttigheterna men tänkte inte så mycket mer på det. Jag hade lyckats hitta några fler tjejer i klassen att umgås med , lyckats "halvt" ta mig in i något gäng. Och jag kände mig ganska glad.

Våren 2002 så tog min kompis pappa livet av sig. Det var jobbigt även för min familj då vi stod deras familj väldigt nära och jag som är den känsliga människa jag var mådde själv väldigt dåligt över det där. Jag blev deprimerad och då kom de där "fetto" tankarna tillbaka i mitt huvud, och denna gång bestämde jag mig för att nu ska jag verkligen se till att bli smal. Jag tog det ganska sakta och försiktigt så att folk inte skulle märka allt för mycket. Skippade en macka till mellis där och skippade efterrätten där, och tog en potatis mindre vid lunch och middag. Sedan struntade jag i mellis helt. Jag minns att min papa blev väldigt sur på mig. Jag hade en tjej hemma hos mig och vi skulle äta mellis. Jag drack ett glad oboý och hon åt oboý och mackor. Han frågade om inte jag skulle ha någon macka och när jag sa nej började han skrika på mig att "du ska visst äta en macka".

 

Det blev sommar och man började märka av att jag gått ner i vikt. Jag hade i smyg slutat äta lunch i skolan och det hade gett resultat. Jag spenderade en stor del av sommalovet hos min farmor och hon var på mig direkt om att jag hade blivit så "mager". Jag hatade när hon sa det eftersom jag utgick från att hon ljög för mig. För i mina ögon var jag allt annat än mager. Vi bråkade ganska mycket och hon var på mig som en hök om att jag skulle äta ordentligt. Och att jag skulle fika saft och bullar med de andra. Jag började uppleva riktig matångest för första gången i mitt liv.

Hälsokontrollen i början på 5an blev en helt annat sak än den i 3an. Vi hade fått en ny, bättre skolsyster som direkt insåg att jag hade tappat i vikt och insåg allvaret i det på en gång. Hon började fråga ut mig om hur jag åt och jag blåljög henne rätt upp i ansiktet. Jag åt fortfarande inte lunch i skolan utan hade börjat gå hem för att "äta" istället. Skolsyster sa att jag skulle få komma tillbaka till henne några veckor senare och väga mig igen.
Några veckor senare började även personal på skolan märka att någonting var fel.
Vi var på utflykt en dag och skulle till TomTitts (science-center) i Södertälje. Alla barnen(inklusive jag) hade packat med sig matsäck för dagen. Jag hade pannkakor, festis och ett äpple. Normalt. Men när vi väl skulle gå och äta vår lunch smet jag disktet iväg och hoppades på att ingen skulle märka att jag var borta.
På tågresan hem kom sedan min klassföreståndare fram till mig;

- Sofie, du har inte ätit någon lunch idag!

- Det har jag visst gjort!

- Nej Sofie, jag såg att du gick iväg när de andra gick och åt. Varför vill du inte äta?

- Jag vill bara inte. Jag är inte hungrig.

- Du förstår att jag måste kontakta dina föräldrar nu va?

- Nej, snälla, gör inte det. Snälla låt mig få en chans till.

- Okej, men om vi gör såhär att om du åtminstone äter upp ditt äpple nu på tågresan hem ska jag vänta med att kontakta dina föräldrar.

Hon kontaktade såklart mina föräldrar ändå. Och samtidigt på återbesöket hos skolsystern hade jag tappt i vikt igen. Hon kontaktade BUP och jag fick gå dit med mina föräldrar. Totalt onödigt enligt mig. Och även där ljög jag om hur mycket jag åt.

Någon vecka senare bestämde jag mig för att sluta äta helt. Nåja , jag drack visserligen obo´y men inget mer. Min skolsyster bestämde att jag skulle läggas in på en psykiatrisk avdelning som då låg vid Astrid Lindgrens sjukhus. Jag hade ingen aning om detta utan de satte mig i bilen en eftermiddag och körde dit helt enkelt. Först sa de att "vi ska bara på ett "litet besök" men sedan visade det sig att jag skulle läggas in.


Del 2 kommer senare............