Här kommer fokus riktas på mina första år på gymnasiet. Tiden då jag började få sjukdomsinsikt och insåg att jag hade problem.

Del 5 , de första gymnasieåren
Som ni läste tidigare så var jag väldigt negativ till att byta skola. Jag var rädd för allt de okända och vad det innebar. Höll mig mycket hellre till det som jag var van vid. Jag var även rädd att jag skulle bli ännu mer utanför i den nya skolan.

Jag valde djurgymnasiet(till mina föräldrars protest) då jag alltid tyckt bra om djur. Djur dömmer en inte. Djur bryr sig inte om hur du ser ut eller vilka kläder du har. Det enda viktiga för dem är att du tycker om dem.
   
Det gick faktiskt bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig. Jag trivdes bra i klassen och hittade ganska snabbt två stycken tjejer jag började umgås med. Känslan av att känna att man "tillhör" en grupp var helt magisk.
Även lärarna var trevliga och bra. Allting kändes bra till en början. Läxorna blev t.o.m roliga att göra. Allt blev så mycket enklare när man trivdes i skolan. Jag spenderade även mycket fritid i skolan. När lektionerna var slut för dagen satt jag och mina två vänner ofta kvar i skolan och pluggade eller bara umgicks.

På helgerna jobbade jag mycket på Stockholms katthem där jag trivdes bra. Köpte även hem min katt Fiona därifrån december 2007. Min lilla ögonsten.
     

Jag fuskade och ljög så mycket vid alla matsituationer. Jag låtsades vara normal inför alla andra men när de tittade bort slängde jag massor med mat. Jag ville inte värka konstig men det jag inte förstod då var att mina udda matbeteenden var det som gjorde att folk uppfattade mig som konstig.

Efter ett år av matsmuggling och lögner orkade jag inte "dölja" mitt konstiga beteende längre utan ingås att "jag behöver faktiskt hjälp", det jag håller på med är inte normalt eller friskt. Så jag gick till en utav mina mentorer som jag hade väldigt stort förtroende för och berättade allting. Om mina år i tidigare behandlingar och om hur jag gömde mat och dolde saker för mina klasskompisar. Jag grät när jag insåg att jag var sjuk.

 
Min mentor skickade mig till skolsköterskan som senare hjälpte mig att komma i kontakt med Mandometerkliniken. Jag drog mig verkligen för att söka dit men gick tillslut med på att komma på ett bedömningssamtal. Så våren 2009 åkte jag dit, träffade läkare och behandlare , fyllde i en massa papper samt åt på en mandometer för första gången i mitt liv. De tyckte att jag skulle börja på deras dagvårdsbehandling.

Samtidigt denna våren skulle jag ha skolpraktik på Furuviks djurpark under 5 veckor så pga jag var rädd för att inte kunna genomföra praktiken så valde jag den istället för att börja på behandling. Det blev 5 riktigt tuffa veckor och jag var riktigt deprimerad och ledsen. Åt väldigt dåligt, hade börjar sellektera bort livsmedel igen och överlevde mest på yoghurt, saft och mackor. Samtidigt som jag slet och jobbade häcken av mig på praktiken. Jag var ofta svimfärdig under dagarna.

 

Jag höll även på att planera min nästa praktik tillsammans med 4 klasskompisar. En praktik som skulle ta mig ner till Namibia , Afrika, för att jobba med vilda djur. En utav mina barndomsdrömmar. Pga jag hade berättat om mina ätproblem och även tappat lite i vikt var många väldigt osäkra på OM jag skulle få åka iväg till Namibia eller ej. Jag var dock bestämd och envis som en åsna. Jag skulle iväg. Ordet "nej" fanns inte på kartan. Och som sagt, jag fick min vilja igenom tillslut och den 3e oktober 2009 åkte jag iväg på det som skulle bli mitt största äventyr någonsin. Det jag då inte visste var att när jag kom hem därifrån skulle ett riktigt helvette börja. Men mer om der senare.