Nu kommer del 3 som handlar om vad som hände den närmsta tiden efter att jag kommit hem från psykavdelningen.

Del 3 ; behandlingarna fortsätter.

Jag var överlycklig över att äntligen få komma hem igen. Jag började skolan igen och till ytan såg allting ut att funka bra. Men det gjorde det inte. Jag hade fortfarande fruktansvärt svårt för att äta. Det var mycket argumentationer och bråk hemma. Mina föräldrar tillsammans med läkaren på psykavdelningen hade bestämt att jag skulle få mer ätstörningsvård eftersom att man inte hade kunnat hjälpt mig med det när jag var inlagd utan enbart fokuserat sig på att få upp min vikt. Dessutom hade jag inte ens ätit något utan sondats upp i vikt. Så alla var överrens om att jag skulle prova på en ny behandling , just för ätstörningarna.

Så efter bara några veckor i skolan fick jag åter igen sluta. Jag fick komma till SCÄ(som då hette Serafen) och börja på deras dagvårdsbehandling som då hette Nike. Det kändes väldigt jobbigt och jag kände mig så felplacerad. Dels för att jag fortfarande inte tyckte att jag var sjuk och dels för att jag var så mycket yngre än alla de andra patienterna. Jag var här alltså fortfarande 11 år medan de övriga patienterna var 16+ .
Det var hårda bud på Nike. Jag förväntades äta upp fulla portiorner från dag ett vilket var för mig som precis börjat äta supersvårt. Jag lyckades aldrig äta upp måltiderna på utsatt tid och fick alltid ersätta med näringsdryck. Jag började även utveckla massa tvång under tiden på dagvården. Jag mådde verkligen riktigt dåligt och jag kunde inte riktigt ta till mig allt som sades.

Efter en tid på Nike bestämdes det att eftersom att jag inte gjorde några framsteg- snarare tvärtom inte kunde gå kvar längre. Dessutom tyckte de att jag var för ung för dagvården, vilket det säkert hade rätt i. De tyckte att jag behövde mer stöd än vad de kunde erbjuda.

Så jag avslutade behandlingen och blev istället slussad till yttligare en annan behandling, Capio Anorexi Center som då låg i Upplands Väsby. Det var sagt att jag skulle komma till deras slutenvård men även där tyckte läkaren och behandlarna att jag var för ung så jag och mamma fick istället flytta till en lägenhet i Upplands Väsby ,som tillhörde Capio och så fick jag min behandling där. Varje dag var det en behandlare som kom och var med mig och mamma och hjälpte oss vid matsituationerna. Mål nummer ett var att få in huvudmåltiderna vilket var en riktig kamp. Mat,tallrikar och bestik åkte i golvet. Jag skrek på mamma hur jag hatade henne. Att jag ville dö. Och efter måltiderna skulle mamma sitta med mig så jag inte fick för mig att gå ut och träna bort det jag just ätit.

Jag tyckte det var fruktansvärt onödigt att bo i lägenheten och ännu mer onödigt att behandlaren kom över till oss. När frukost, lunch och middag satt någorlunda okej skulle vi lägga in mellanmål. Och DÄR bröt paniken ut. Jag ville absolut absolut inte. Så natten innan vi skulle börja med mellanmål , när jag hade försäkrat mig om att mamma hade somnat, smög jag tyst som en mus ut från lägenheten och rymde.

Vart ska en liten 11-åring ta vägen? Jag hade ingen aning. Så jag gömde mig nere vid tågstationen i en buske (tur att det var sent på våren och varmt ute) och när tågen börjat gå smet jag på ett tåg och bara åkte fram och tillbaka. Mamma blev helt förtvivlad. Hon ringde till min behandlare och sedan blev polisen inkopplade.
Fram mot eftermiddagen när jag hade åkt tåg i tusen timmar fick jag nog och hoppade av vid centralstationen. Jag visste inte vart jag skulle. Sedan kom jag på mig själv med att gå till SCÄ (för där kände jag mig ändå lite som hemma?) och knackade på dörren till dagvården. Min gamla behandlare öppnade och släppte in en kall och mycket trött Sofie. Hon ringde min mamma som sedan fick komma och hämta upp mig vid SCÄ. Så mellanmålen slapp jag den dagen iallafall. Det var det enda jag tänkte på.


Jag bodde i Capios lägenheter 2½ månad ungefär tror jag, sedan bestämdes det även där att jag var tvungen att sluta. Så än en gång blev vi hemskickade med ingenting. Ingen slags eftervård eller öppenvårdskontakt av något slag. Utan jag fick gå tillbaka till min vardag och framför mig stod årskurs 6.

   



Sedan får ni läsa om min högstadietid, som blev väldigt turbulent.