Juli
Jag började våga mig ut lite mer. Försökte ignorera min kroppsångest och hitta på roliga saker som skulle få mig att inte tänka så mycket. Jag började jobba på Stockholms katthem som jag gjort tidigare i mitt liv och katterna där fick mitt hjärta att börja bulta igen och fick mig att börja se på en framtid igen.   
Mitt hjärta Emma kom till mig över en helg och vi hade det jättemysigt. Promenad på stan, skansenbesök och bad. Jag kunde fokusera lite på annat när hon var vid min sida. Den värsta ångesten höll sig borta då.

     

Augusti
Mitt jobb på Karolinska slutade och jag föll åter igen ner i den där gropen av meningslöshet där jag kände att jag varken hade ett liv eller en framtid. Jag är en som ständigt vill ha saker på gång och när jag inte har det kommer paniken igång.
Jag började ta kontakt med Angelica igen efter ca 1½ år ifrån henne. Jag var nervös. Skulle det kännas som förut? Var det ens möjligt att återuppta kontakt igen? Vi träffades och spenderade en heldag på Grönalund där vi såg på Rockbjörnen. Det var fantastiskt. Vi hade superkul och jag insåg hur jävla mycket jag saknat henne. Jag fick även kontakt med en stor förebild till mig, Sanna bråding.

 

September
Jag började återkomma lite till livet igen. Månaden startade med att jag åkte ner till Emma för att överraska henna på hennes födelsedag. Det var riktigt roligt och jag hoppas hon blev glad. Sedan började jag även ta  upp statistandet som jag höll på med för några år sedan. Jag insåg snabbt hur mycket jag tycker om den där underbara branschen.

Jag träffade många roliga nya människor denna månad. B.la . Jonas, en helt superhärlig kille som nu blivit en utav mina närmsta vänner. Jag gjorde mycket tv-jobb åt programmet Partaj och även lite för Hellenius Hörna.

   

Oktober
Jag fortsatte med skådespelar/statistjobben. Jag valde även här att påbörja en behandling på Capio där jag gick 2-3dagar/veckan. Jag var väldigt skeptisk till en början och kände mig inte "värd" en plats där, speciellt eftersom jag nu låg på en normalvikt. Men jag provade ändå och märkte snabbt hur bra jag tyckte att det var.

Fick i samband med detta nytt jobb, på min kompis djuraffär där jag hjälpte till ibland.

  I slutet av oktober var jag med om ett fruktansvärt trauma som än idag påverkar mig.

November
Var väldigt ledsen och nedstämd pga traumat som hänt mig. Mådde så dåligt att jag åter igen tog en överdos tabletter och hamnade på akuten. Kände mig misslyckad och äcklig. Tappade hoppet om livet, igen.

Tog en paus ifrån Capio och hade någon vecka då jag bara låg i sängen. Tack vare otroligt fina vänner som försökte få med mig på roliga saker orkade jag leva vidare. Jonas och jag började en skådespelarkurs som var hur rolig som helst och drog även med mig på diverse inspelningar hit och dit.

 

Året har varit en riktig berg och dalbana. Jag har haft väldigt mycket otur kan man säga. Men, what doesn´t kill you makes you stronger som det står högst överst på min blogg.


Januari
Jag var nyligen hemkommen från Sydafrika, min resa jag hade längtat efter så mycket men som tyvärr inte gick som jag hade tänkt mig. Jag var ledsen, kände mig besviken och tom i hela kroppen. Kände mig så misslyckad. Det värsta var att jag inte riktigt hade någon plan för den närmsta framtiden. Inget jobb som väntade eller ingen skola. Den enorma tomheten jag kände fick mig att ta till det jag kunde bäst, att svälta mig själv. Sagt och gjort. Jag satte upp målet i mitt huvud "hur länge kan jag klara mig utan att äta" och levde efter det.

Det var en väldigt tråkig och ensam månad. Och en kall månad. Min kropp frös något fruktansvärt mycket då jag inte åt. Några veckor in i januari bestämdes det att jag skulle börja på SCÄ. Fick en kontaktperson där och började gå på öppenvårds samtal som inte gjorde ett skit egentligen ärligt talat.
Efter nästan en månads fasta började min kropp åter igen säga STOPP och kaliumvärdet började skjunka rejält vilket ledde till att jag lades in på medicin över en dag.

 

Februari
Svälten fortsatte..... jag fortsatte även på SCÄ men blev besviken på dem då det enda jag erbjöds var ett fjuttigt samtal i veckan, när jag kanske egentligen vid detta tillfälle hade behövt heldygsnvård.
Jag lyckades få ett deltidsjobb på Karolinska Sjukhuset som djurvårdare med försöksdjur genom en gammal klasskompis vilket gjorde vardagen lite ljusare. Dock var jag väldigt svag i kroppen så jag kanske inte direkt gjorde ett sånt bra jobb. Det gick rätt segt för mig och jag fick ta mycket pauser.

Den 21a fyllde mamma år och jag, mamma, min syrra och mammas kille åkte till Istanbul över några dagar. Jag minns resan både som bra och dålig. Det var väldigt intressant att se alla moskeér och kyrkor och jag gillar att det var så annorlunda än i Sverige. Samtidigt som resan förde med sig mycket ångest. Jag vågde inte äta utav maten där eller prova några nya saker. Vi gick hela dagarna så jag hade verkligen behövt maten men vågade inte stoppa någonting i munnen. Tankarna om mat och rörelse fanns ständigt där.
Om kvällarna fick jag sånt enormt sug så jag började överäta turkisk yoghurt på vårat hotellrum och ångesten kickade igång direkt.

   

Mars
Det finns absolut ingenting bra med denna månad. Bara mörker. Min vikt fortsatte sjunka och jag nådde ett bmi under 13 , lägre än på länge. Jag började nog själv bli rädd här tror jag och efter ett möte på SCÄ insåg även dem att jag behövde mer hjälp än bara öppenvårdssamtal. Dock var det kö till allting, lång kö. Jag gjorde inte mycket om dagarna. Jag orkade bara jobba 2 dagar i veckan, och då halvdagar. Det svartnade ofta framför ögonen på mig, jag var helt tömd på energi. Jag tänkte bara på döden. Tänkte att "jag kommer dö snart". Var fruktansvärt deprimerad.

Började "äta" igen. Så istället för totalfasta började jag "utmana" mig själv med att äta en dag i veckan iallafall. And so i did. Problemet var bara att den dagen jag väl "fick" äta så vräkte jag i mig allt jag kom åt. Inte konstigt då kroppen gick på svält.
Behandlaren på SCÄ skickade mig på ett läkarbesök. En helt underbar läkare som berättade för mig och min mamma att "det var allvarligt nu" och att jag egentligen borde läggas in på en medicinsk klinik pga min svåra undervikt. De satte mig i kö till deras heldygnsvård. Fick även hot på mig om LPT men tack vare att mina värden i kroppen just då var helt okej behövdes inte något LPT skrivas. Tur för mig.

 

April
Även denna månad var katastrof.
Jag blev så jävla rädd när läkaren hade berättat för mig och mamma om tvångsvården så jag bestämde mig för att "börja äta lite mer". Dock kunde jag inte sluta när jag väl hade börjat äta vilket gjorde mig livrädd. Jag har alltid kunnat "stoppa" mig själv förut men nu gick det inte. När jag väl åt så vräkte jag i mig mat vilket gjorde mig ännu mer rädd för att börja äta.
Jag utökade nu mina "ät" dagar till tre dagar i veckan istället för en, och dessa tre dagar åt jag extremt mycket. Det ökade intaget av mat bidrog till att jag började gå upp i vikt. Jag fick ångest och panik då jag märkte det. Allting gick så himla fort. Det var som att jag gick och la mig och vaknade upp dagen efter i en helt ny kropp. Jag gick kanske snabbt upp 10kg på två veckor och när jag hade insett det blev jag så ledsen att jag tog en överdos av tabletter och hamnade på sjukhus.


Maj
Jag fick komma till en psykiatrisk klinik efter min överdos. Blev kvar några dagar och lyckades sedan skriva ut mig själv. När jag kom hem därifrån eskalerade min hetsätningar. Jag blev sjukskriven från jobbet 3 veckor och hetsåt varje dag. Den här perioden var fruktansvärd. Jag åt och åt tills jag var så mätt så jag inte kunde stå upprätt. Jag fortsatte äta tills jag började spy och sedan somnade. När jag vaknade några timmar senare fortsatte det likadant. Äta, spy, sova, äta , spy , sova. Jag gick upp yttligare 15kg. Nådde normalvikt och det kändes hemskt. Värre än värst. Kände mig så äcklad över mig själv och vågade knappt lämna huset.

SCÄ skrev ut mig då det fick reda på min överdos. De tyckte att jag var "för ledsen" för att få vård hos dem. Eh!?!

Juni
Mycket kroppsångest under denna månad.
Det hände inte så mycket alls. Jag fortsatte jobba mina nu 3 dagar på Karolinska men annars var jag väldigt osocial.