Nu har alla fått läsa om mina år innan jag blev sjuk. Och här kommer fortsättningen.
Detta kommer nog bli den delen som är jobbigast för mig att skriva men jag ska göra mitt bästa.

2002- första inläggningen

Jag blev fruktansvärt arg på mina föräldrar som "lurat" mig till behandlingshemmet. Jag ville inte stanna en sekund där. Tyckte att det var så oerhört onödigt. Jag fick träffa en läkare dagen efter(underbar människa, kommer alltid minnas honom) som gjorde kroppsliga undersökningar på mig samt vägde och mätte mig. Han frågade hur jag såg på min egna kropp, varpå jag svarade honom att "jag var tjock". Han frågade om det även var därför jag inte ville äta och jag nickade på huvudet.

Han förklarade för mina föräldrar att min vikt var farligt låg och att jag kunde dö om jag fortsatta svälta mig. Ska inte skriva ut vikter här, det räcker med att säga att min vikt var låg.
Jag ville ändå inte äta något så läkaren förklarade för mig att då var jag tvungen att dricka näringdrycker och gick och hämtade små flaskor med olika slags smaker till mig. Jag förstod då inte vad en näringsdryck var. Jag trodde det var som vilken juice eller saft som helst och tänkte att "okej jag kan väl dricka det där då".
Jag fick dricka 3 stycken om dagen enligt läkarens ordination. Fick även börja göra små aktiviteter på behandlingshemmet och fick en lärare som jag gick till och gjorde skolarbeten med 2 timmar/dag.

Efter en tid bestämdes det att jag skulle utöka min matordination med 4 näringsdrycker/dag istället för 3. Jag hade då lyckats lista ut vad en närigsdryck innnehöll och efter att ha förstått att det var ersättning för mat ville jag inte alls ha dem längre, jag vägrade. Fick en panikattack en morgon och låste in mig på toaletten. Allting snurrade och jag kände mig alldeles skakig i hela kroppen. Allting blev alldeles svart framför ögonen och jag svimmade.

När jag vaknade fram mot kvällen befann jag mig i en sjukhussäng på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Kände mig förvirrad. Vad gjode jag där? En sjuksköterska och avdelningsläkare kom fram till mig och sa att jag hade varit avsvimmad väldigt länge. Och att de hade tagit prover på mig som inte hade visat så bra. Att jag var väldigt uttorkad och avmagrad. Att de var tvungna att lägga en sond på mig. Jag fattade ingenting. Vad var en sond?

De sa åt mig att lägga huvudet uppåt och hämtade en lång slang som de förde ner i min ena näsborre. Jag trodde jag skulle spy rakt ut. Trodde jag skulle kvävas. De sa med mild ton åt mig att svälja ordentligt ett par gånger så slangen kunde åka förbi svalget. Efter någon minut sa sjuksköterskan "någonting har blivit fel här, sonden sitter fel. Vi måste prova med den andra näsborren". Så slangen drogs ut och samma prodecur upprepades igen.
Jag fick ligga kvar på avdelningen i någon vecka och blev senare skjutsad tillbaka till psykavdelningen. Jag hatade sonden. Den skavde och var alltid i vägen. Man kunde inte undgå att märka den. Den gjorde sig påminnd hela tiden. När man skulle göra sig iordning och såg sig själv i spegeln om mornarna. När man skulle borsta håret. När man skulle klä på sig. Dessutom gjorde det fruktansvärt ont att få sondnäringen insprutat i sig. Det gjorde mig illamående. Jag hatade sonden. Så jag bestämde mig för att "nej, nu drar jag ut den" och drog självmant ut sonden.

Läkaren på psykavdelningen kom och blev besviken och ledsen på mig. Så jag fick åka tillbaka till Astrid Lindgren för att stoppa in sonden igen. Så höll det på i fler omgångar. Jag drog ut sonden, och fick åka in och stoppa in den. Kom sedan tillbaka till psyk. men fortsatte dra ut den. En gång när jag drog ut den så svimmade jag igen. Och fick åka in till sjukhuset . Denna gång behöll de mig under en längre tid samt fixade vak på mig för att jag inte skulle dra ut sonden något mer. Jag hade sådan fruktansvärd panik här. Var rädd för allt jag fick i mig. Fick även för mig att min tandkräm skulle göra mig tjock, så jag vågade inte borsta tänderna samt var rädd för att svälja mitt egna saliv så jag gick och spottade i olika muggar hela tiden.

Även om den här tiden var hemsk, så har jag ändå fina stunder härifrån. Och jag önskar inte bort den här tiden.

Ca två veckor innan julafton bestämde jag mig, att jag vill inte ha sond mer. Även om det krävdes att jag var tvungen att börja dricka näringsdryckerna igen så var jag beredd att göra det. Så jag drog ut sonden när jag blev lämnad ensam och gick och sa till läkaren att jag ville börja dricka näringsdrycker. Han var skeptisk men lät mig göra det. Det gick helt okej. Och som belöning för mitt arbete fick jag åka och hälsa på i skolan en dag, vilket var helt underbart!

Jag blev flyttade till behandlingshemmet igen. En kväll serverade de lasange till middag. Och satt där med min näringsdryck som vanligt. Det luktade gott. Godare än vad min dryck luktade. Och jag såg på de andra inlagda och deras föräldrar. Hur alla tog man och åt. Och de var inte tjocka. Så jag tog mod till mig och frågade en behandlare om jag också kunde få smaka lite mat. Och det var så jag började äta igen.

Firade julafton hemma och blev sedan utskriven från behandlingshemmet. Kom enbart dit som dagpatient under några månader innan jag fick komma hem helt. Hade börjat äta. Bytte ut en näringsdryck om dagen till mat.


Duktigt ni kom tog er igenom texten.

Senare kommer delen om min högstadietid