Hola!

Jag försöker att inte skriva allt för mycket om min sjukdom just nu eftersom jag inte vill skapa någon dålig stämning här. Det finns inte heller så mycket att säga. Inga direkt stora nyheter. Jag går kvar i min nuvarande behandling och lär göra det ett tag fram in på nästa år. Och jag måste även börja inse att det faktiskt finns ett liv utanför alla behandlingar också. Det kommer att ta slut en vacker dag. Jag kommer så småning om skrivas ut och måste facea det normala oskyddande livet utanför sjukhus och behandlare som står vid ens sida. Jag måste lära mig att klara mig på egen hand. För helt ärligt, vem vill egentligen leva ett liv där man ständigt åker in och ut på sjukhus, ständigt går i behandling eller ständigt behöver uppsyn av en behandlare/läkare/psykolog. Det är inte det livet går ut på.

Jag har däremot skaffat stöd i form utav en mentor från föreningen Frisk & Fri.
www.friskfri.se .
En person att ses och prata med. Inte en som ska vara skyldig över min behandling utan mer en vän som kan stötta.  En vän som dessutom själv varit inne i sjukdomen (men som nu är frisk)och som vet hur man mår.

Träffade min mentor i eftermiddags över en fika och det var helt fantastiskt underbart!
Vi klaffade perfekt och jag tror (hoppas) att jag har funnit en ny bekantskap. Det kan låta fjantigt i vissas öron men hennes ord gick rakt in i mig och det kändes som att jag fick en riktig boost. Hennes ord betydde mycket för mig och hon sa så bra saker. Jag hoppas vi träffas fler gånger.

STORT tips till alla er (som är sjuka) därute , skaffa en mentor. Det kommer att göra mycket för en. Dock ska man helst ha en pågående behandling vid sidan om så att inte mentorn behöver ta på sig allt ansvar för ens hälsa.