Jag har så otroligt mycket drömmar. Och det är nog tur. För jag tror att utan alla mina knasiga drömmar skulle jag aldrig orka kämpa och ta mig igenom mina jobbiga perioder. Jag är liksom en sån där person som helt enkelt måste sätta upp framtidsmål för att orka kämpa. Jag måste ha saker som motiverar mig. Måste ha något ljust längst bort i den svarta tunneln. Men ni fattar!

Som jag skrivit här tusentals gånger förut så vet ni att jag är en djur-tjej samt en skådis-tjej. Dessa två saker älskar jag och kan inte se mig själv hålla på med någonting annat än just det.

Just nu är stora drömmen Australien. Jag har kontakt med ett par forskare därnere som jag har mailat till och från med i 1½ år. Jag skulle egentligen åkt ner och jobbat där förra hösten men allting sket sig utav olika anledningar. Men nu har jag fått napp om ett delfinforsknings-center nere på ön Kangaroo Island utanför Australiens södra kust.
  
De har bestämt sig för att "ta in mig" på deras doplhine research program och just nu är det min stora räddning. Jag håller mig vid liv och försöker stå ut i vid de värsta ångestattackerna på grund utav detta. Jag vet ännu inte när detta äventyr kommer ske.
Det finns en del av mig vill åka ner dit NU. En del som ska ha så jävla brottom hela tiden. Och inte bara med resor utan med allt i livet. Känner sådan enorm press på mig själv om att jag ska lösa och fixa alla problem på en gång. Om att jag ska (efter att ha mått skit och försökt ta mitt liv) börja jobba heltid som vilken människa som helst.

Samtidigt finns också den delen, förnuftet,  som säger åt mig att "ta det lugnt", varva ner. Ta saker och ting i din egna takt. Skulle jag välja att lyssna som mest på den sidan skulle jag inte behöva känna mig så stressad över att jag inte har fulltidsjobb just nu. Då skulle jag även kunna vänta några år innan delfinprogammet i Australien.
Skulle jag kasta in mig på det nu på direkten så skulle jag krascha totalt(även om det är en sak jag brinner för).

Jag har försökt med liknande saker förut. Att vara för snabb med saker och ting. Vissa människor klarar av att jäkta hela tiden, men tydligen inte jag. 3 exempel på det:

# Efter gymnasiet bestämde jag mig för att börja plugga vidare direkt. Naturvetenskapligt basår. Hur tänkte jag där kan man ju fråga sig. Jag som alltid haft svårt för matte osv. Men jag ville ju så gärna. Ville vara duktig. Jag klarade av de första månaderna i skolan men sedan blev pressen  på oss elever så hög att jag tog ut det över maten och började svälta mig istället. Sedan blev jag inlagd på mandos heldygnsvård med rullstol.

#Efter att ha blivit utslängd från mandos heldygsvård så vart jag så jävla rastlös. Man kanske kunde tänka sig att jag efter denna långa inläggning bara behövde vara hemma och vila mig ett par veckor men nejnej. Jag gick ut direkt och sökte efter heltidsjobb och diverse universitetkurser jag kunde plugga. Ingen vila här inte.

#Efter min resa till Sydafrika förra vintern fick jag ett bakslag, igen, och tappade massor i vikt. Vikten sjönk rejält och jag gick åter igen under den där magra kategorin. Jag var i fysiskt skick så jag borde suttit i rullstol. MEN där återigen kunde jag inte slappna av och vara hemma utan satte åter igen igång och sökte jobb och började sedan jobba några veckor senare. Med ett livsfarligt lågt bmi. Vad. Fan. Tänkte. Jag. På. Där?
Jag kunde dött helt seriöst!!




Så en STOR prövning för mig är att bara försöka vila och acceptera det läget att jag måste ta en "paus" nu.