Det värsta med kvällarna och nätterna är att man tänker så jävla mycket. Jag ligger och försöker summera min dag som varit. Det har inte riktigt varit den bästa dagen. Snarare tvärtom.
Det har varit årets första behandlingsvecka denna vecka. Idag och i tisdags har jag varit där. På den där behandlingen jag önskade att jag slapp gå igenom. Jag är så sjukt trött på att ständigt gå från behandling till behandling. När fan ska jag få må bra? När ska jag få bli frisk ? Vilken behandling kommer kunna hjälpa mig? Kommer någon behandling kunna hjälpa mig?  Eller är det meningen att jag inte ska gå någon behandling? Att jag ska klara mig på egen hand och bli frisk med tiden? Gör detta mig bara sjukare i tankarna?

 

Vet inte riktigt vad det har varit för fel på mig idag men jag har bara varit så himla ledsen. Har nästan gråtit konstant. Från det att jag kom till sjukhuset tills nu ikväll har tårarna bara sprutat och det värsta är att jag inte riktigt kan identifiera vart all den här ledsamheten kommer ifrån. Varför tårarna inte kan sluta rinna.
Vid ett tillfälle idag hos sjukgymnasten skulle man ligga på taggiga bollar, och vid ett tillfälle så kom jag åt en viss punkt på min rygg och då åter igen sprutade mina tårar. Helt omedvetet, okontrollerat. Läskigt. Jag blir fan rädd för mig själv asså. Alla dessa starka känslor. Jag är ett känslomonster just nu. Jag hatar att gråta så mycket som jag gör. Hatar att folk ska behöva se mig vara så ledsen.

 

Jag kommer låta negativ just nu, även fast det inte är meningen. Men jag känner mig så jävla tom. Så sjukt jävla tom. Jag ligger om nätterna och ser mitt "gamla jag" sagta men säkert försvinna och suddas ut. Den personen jag förut var finns snart inte längre kvar och det gör ont. Så himla ont. Jag kan inte riktigt hjälpa det men jag saknar henne. Den magra, sjuka, ynkliga lilla tjejen som ständigt åkte ut och in på akuten. Som behövde tas hand om.

Nu är jag "normal" och förväntas klara mig så jävla bra. Förväntas må bra nu och förväntas jobba, plugga eller på något annat sätt vara aktiv. Det syns inte längre på mig att min insida inte mår bra. Får så himla mycket press på mig och folk förstår inte varför jag tex inte orkar med ett heltidsjobb. Folk blir sura då jag inte alltid orkar ses. Give me a break, snälla. Om ni bara visste vilka demoner jag ständigt plågas med. Ni skulle inte vilja leva en dag i mina skor.

När jag satt i rullstol på mando brukade jag tänka att "det skulle vara hemskt att gå upp till en normal vikt men samtidigt inte må bra i huvudet" . Och det är precis så det är just nu. Min värsta mardröm blev sann. Jag har svikit mig själv?

 

Sedan så är det ju dethär med de andra patienterna. Jag blir så.himla.triggad Så sjukt triggad. Jag hatar att jag blir det. Jag vill inte bli det. Men det ända jag tänker på när jag ser de andra är "jag vill också tillbaks dit" "jag vill också bli smal igen" Jag försöker att stå emot så mycket det går, det försöker jag verkligen. Försöker gå in i mig själv och bara strunta i de runt omkring mig , men det är svårare än vad man tror.
När jag ser de andra får det mig att vilja gräva ner mig i ett hål och svälta mig i veckor.

Visst, det där med kroppen känns LITE bättre än i somras. Någon mickrodel bättre kanske, men inte mycker mer än så. Jag vill fortfarande spy på min egna spegelbild. På mina knubbiga/runda kinder och min kurviga kropp a lá utvikningsmodell. Jag vill inte ha dessa kurvor. Är inte redo eller mogen för dem. Jag försöker upprepa ett mantra inne i mitt huvud att "jag är fin som jag är" och att "utseendet inte är allt".


Ska försöka stryka ett sträck över den här skit-dagen och gå vidare imorgon. Försöka ignorera att det gör ont.


Keep beeing strong sunshines