Nu kommer jag skrivat om Namibia-resan som på ett sätt blev då jag åter igen insjunknade rejält i min sjukdom.

Del 6 , Namibia

Efter många om och men fick jag då tillslut åka iväg på min utlandspraktik. Trots att både lärare och skolsköterskan protesterade högt men jag var envis. Så otroligt envis och jag hade gett mig fan på att jag skulle ner dit. Så mina förälrar fick ta på sig allt annsvar över mig då skolan inte vågade göra det.

Jag trivdes därnere. Det var som att en stor barndomsdröm gått i uppfyllelse. Det var helt underbart att få jobba med djuren, jag älskade dem verkligen. Dock så blev det rätt slitsamt för både kropp och psyke. Maten blev väldigt jobbig och jag gjorde upp en plan i mitt huvud redan på flygresan ner att jag skulle försöka äta så lite som det bara gick.

Alla volontärer åt samtidigt vilket gjorde det svårt för mig att undkomma måltider. Så jag började smussla och fiffla med maten på olika sätt. Slängde bort det mesta på min tallrik och fick bara i mig flytande näring i form av olika juicer, mjölk och ev lite yoghurt. En och annan frukt slank ner ibland samt tuggummin då hungern skrek.

   
Vi jobbade aktivt 6 dagar i veckan i stekhetande solsken så jag blev oftast trött på en gång. Var dock nogrann med att dricka ordentligt iallafall så jag inte skulle säcka ihop helt.

En kväll under vår sista vecka var den en utav mina klasskompisar som tog mig åt sidan och sa de där orden jag innerst inne ville höra;
"Vi ser vad du gör Sofie. Vi ser hur du gömmer mat. Snälla försök sluta med det"
Jag försökte, men då drog jag istället ner på allting och mina sista dagar där drack jag endast vatten med någon kemikalisk smaksättning. Jag mådde verkligen pyton.

   
Min familj påpekade direkt när jag hade kommit hem hur jag hade tappat i vikt men själv såg jag det inte, såklart.
Jag fortsatte min flytande diet och tänkte inte så mycket mer på det. Men i skolan märkte jag dock hur jag blev tröttare och tröttare. Det blev jobbigt att fokusera på lektionerna. Svårare än någonsin. Det enda jag tänkte på om dagarna var mat. Mat,mat,mat. Och tillslut insåg jag för mig själv att "det här jag håller på med är faktiskt inte helt friskt" "jag är sjuk och behöver hjälp"
Så jag ryckte tag i skolsköterskan än en gång och bad henne om hjälp att kontakta mando igen. Hon tog mina mått samt vikt och hjälpte mig med en ny egenansökan. Jag ställde mig på hennes våg, siffran stannade på 3X,XX och blev för första gången rädd för mig själv. Blev rädd för hur pass lite jag ändå vägde.

Jag och mamma tog bussen till Danderyd och träffade läkaren på mando. Han pratade med mig en stund och frågade sedan vad jag trodde skulle passa bäst. Om jag trodde dagvården skulle passa, varpå jag sa "jag tror inte jag skulle fixa maten där hemma just nu" Han sa då att jag skulle läggas in på heldygnsvården veckan därpå. Mamma började storgråta för hon hade inte riktigt insett hur sjuk jag var. Jag å andra sidan kände mig faktiskt lättad, och nästan lite glad. Det kändes skönt att någon annan skulle få ta över för jag visste att jag inte skulle klara det på egen hand.

I nästa del ska jag berätta om min första inläggning på mando.

Godkväll, eller kanske godnatt just nu ? hah!

Min feber börjar äntligen släppa nu efter nästan en veckas sjukdom. Nu är jag på banan igen!

Har faktiskt haft en riktigt bra dag idag. På eftermiddagen var finaste Jonas över hos mig för att få hjälp med en filminspelning. Det slutade med att jag fick agera hans motspelare och det blev en hel del skratt, skrik och tårar i vår lilla film. Den killen är fantastisk! Någonting alldeles extra och jag måste erkänna att jag saknar honom när han inte är vid min sida. Vad kan det betyda? Det måste betyda någonting.

Efter inspelningen såg vi på film och skrattade så vi storknade. Älskar att vi har samma dåliga sjuka humor. Vår humor är verkligen riktigt rutten alltså.

Efter att ha vinkat av honom vid bussen vandrade jag hem och bosatte mig framför Paradise Hotel då en vän till mig är med i programmet. Så himla kul att se honom i tv-rutan.

  

Lorde - Royals