Jag är ju som sagt en riktig känslomänniska. På gott och på ont. Jag har ganska nära till skratt och skrattar mycket, vilket såklart är bra, men jag har också extremt lätt till tårar. En liten sorglig sak på tv, tårarna rinner. En sorglig låt på radion, tårarna rinner. Om någon säger en kommentar som uppfattas fel, tårarna rinner.

Jag tycker på riktigt att det kan vara jobbigt att vara en sådan känslomänniska. För det är många som blir rädda när man visar sina känslor. De flesta är inte vana vid det. Pratade om det här med ett gäng människor i torsdags. Vi i vårt samhälle är inte vana vid känslomänniskor. Man förväntas att ständigt vara glad, men att visa sig arg eller ledsen är inte lika mycket accepterat. Det anses "fult". En ung tjej ska vara glad och artig. Jag stämmer då rakt inte in på den bilden. Jag agerar ut vad jag än känner. Men visst, sedan finns det gränser. Ibland får även jag lägga band på mig själv. Jag kan inte om jag känner mig lite småledsen stå och storböla på tåget för då kommer jag garanterat få folks blickar på mig. Men jag är inte rädd att gråta ut om jag behöver det. Jag vet inte hur många utav mina samtal med olika behandlare jag haft då jag börjat storgråta mitt i våra samtal.

Men vet ni? Jag behövde det! Det är en sådan otrolig lättnad att få agera ut det man känner. Inte gå och hålla det inom sig. Gråt om du är ledsen, skrik om du är arg, skratta om du är glad. Var inte rädd för dina känslor. Skulle jag hålla för mycket inom mig skulle jag brista. Så jag kan faktiskt säga att jag är stolt över att jag vågar visa känslor. Jag har haft svårt att erkänna det tidigare men nu idag kan jag stå för det.

Men det här med känslor HAR förstört mycket i mitt liv och är en utav de stora anledningarna till att jag blev sjuk från första början. Jag var väldigt känslig som liten och grät lätt, någonting de andra började reta mig för och på så sätt startade 9 långa år utan mobbning. Mobbningen i sin tur, tillsammans med en dålig sjävkänsla och osäkerhet gjorde så att började svälta mig.
Man får oftast inte anorexi/bulimi/uns bara för att man vill bli smal. Det finns oftast någon mer bakomliggande faktor i det hela. Och i mitt fall var det var mobbningen.

När jag började svälta mig och tappa i vikt märkte jag att känslorna försvagades. Jag grät inte lika mycket, kände inte lika mycket ångest eller panik och blev inte lika arg. Det var ju skönt. Samtidigt som jag heller inte kände lika mycket glädje. Alla känslorna började försvinna mer och mer. Tillslut kände jag inte någonting längre. Jag var bara helt tom. Apatisk. När svälten fortlöpte försvann även min hörsel och en del av synen. Jag gick in i min egna lilla bubbla och på något sätt tyckte jag att det kändes skönt. Jag behövde inte bry mig om någonting längre. Jag kunde bara vara.

När jag nu äter bättre och har en bra vikt så har alla känslorna börjat komma tillbaka. Jag blev livrädd till en början för jag var så ovan att känna alla dessa känslor så stark som jag gjorde . Blev rädd för mig själv och tankar om barndomen kom tillbaks. Jag hatade mig själv för att jag var så känslosam. Vad var fel med mig? Men nu har jag lärt mig att jag är den känslomänniskan som jag är och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Vi är de vi är och ska inte behöva ändra på oss själva.

KÄNSLOR ÄR FINT!